Runtecken på en runsten

Foto: Scandinav Bildbyrå

Fornlämningar

    I Nynäshamns kommun finns ett stort antal fornlämningar. Fornlämningarna består av allt från stenåldersboplatser, bronsåldersrösen, gravfält från järnålder till runstenar och husgrunder. Ett femtiotal av fornlämningarna vårdas och skyltas och på den här sidan kan du läsa mer om dem. På respektive plats, i naturen, finns en skylt där du kan läsa ännu mer.

    Nynäshamns stad

    Gravfält - idrottsparken

    Gravfält från yngre järnålder som består av cirka 100 gravar, varav 20 högar, 74 runda och 3 rektangulära övertorvade stensättningar samt tre skeppssättningar. Gravfältet kan dateras till yngre järnåldern (500 - 1050 efter Kristus). Under förhistorisk tid hade vanligen varje gård sin egen begravningsplats. Detta gravfält är dock så stort att det troligen utgjort begravningsplats för flera närliggande gårdar eller en by.

    Gravfält - gymnasiet

    Gravfältet från järnåldern ligger bakom gymnasieskolan. Gravfältet har cirka 30 fornlämningar. Här finns fem högar och 25 runda övertorvade stensättningar, gravarna dateras till järnåldern, (500 före Kristus – 1050 efter Kristus). Ett flertal gravar är skadade.

    Gravfält - Rappsta

    Gravfält från järnåldern med fem högar, 19 runda övertorvade stensättningar samt en kvadratisk övertorvad stensättning. Gravfältet dateras till järnåldern (500 före Kristus - 1050 efter Kristus). Området kring Rappsta har varit bebott under mycket lång tid.

    Torpet Lövlund

    Ett torp under Nynäs gård. Husen är från början av 1800-talet och har använts som tullstation. Torpet Lövlund uppfördes i början av 1800-talet och var dagsverkstorp under storgodset Nynäs. Senare under 1800-talet ingick det i den grupp av torp och gårdar, som avstyckades från huvudgården och av vilka det bildades ett bolag, som kom att bli grunden till samhället Nynäshamn.

    Oscarsberget

    Namnteckningar i berget av Oscar II, Carl XVI Gustav samt drottning Silvia. Här, uppe på berget, ville Nynäs Villastad AB bygga ett stort lyxhotell i början av 1900-talet. Hotellet skulle ingå i en planerad bad- och kurortsanstalt. Enligt uppgifter i svensk bad- och turisttidning hade man investerat inte mindre än 20 000 kronor i grunden till hotellet, som avsågs bli en synnerligen imponerande byggnad. Den 16 maj kom kung Oscar II med extratåg från Stockholm för att titta på grunden. Ur Nynäs och Södertörns tidning den 22 maj 1903 citerar vi följande: ”Konungen dröjde en god stund häruppe med sitt sällskap, njutande af det storslagna sceneriet, i hvilket Hans M:t fann sådant behag att han anhöll få gifva platsen sitt eget namn. Platån uppe vid nya hotellgrunden kommer sålunda härefter att på konungens önskan benämnas Oscars-utsigten”. För att föreviga besöket skrev konungen sitt namn på berget, idag ifyllt med guld. Berget har sedan detta besök kallats för Oscarsberget och bron över till Trehörningen för Oscarsbron. Det stora hotellprojektet lades snart ned, förmodligen i brist på pengar. Istället byggdes en bad- och kurortsanstalt på Trehörningen ett par år senare.

    Jättegrytor på Osacarsberget

    Här i bergskanten finns ett antal jättegrytor. Jättegrytorna bildades under istiden när isälvarnas vatten fick stenar (löpare) att rotera och skulptera ut grytor ur berget. Namnet kommer av att man förr i världen trodde att jättarna lagat sin mat i grytorna. Jättegrytor är ofta vattenfyllda.

    Sand/Luddes stuga

    År 1719 härjades den svenska ostkusten svårt av ryska trupper. På den här platsen låg då ett litet torp som brändes ner av ryssarna. Vid torpet hade man före nedbränningen dragit fram timmer, avsett för en ny ladugård. Timret låg där när ryssarna härjade. När fienden dragit sig tillbaka fick man nu i första hand använda timret för att uppföra ett nytt bostadshus. Man kan således med ganska stor säkerhet fastslå, att stugan är byggd på hösten 1719. I folkmun kallas torpet ”Luddes stuga” efter en Ludvig Samuelsson, som bodde här fram till sin död på 1930 talet. Torpet heter egentligen Sand och var fiskartorp under sätesgården Nynäs.

    Gravfält - Kalvö, Berga

    Både Karlsta och Berga har varit bebodda under mycket lång tid. Totalt finns här minst 150 gravar och det tyder på att man bott här under lång tid. Gravfälten dateras till järnålder, cirka 500 före Kristus-1050 efter Kristus.

    Sorunda

    Åsgropar - Fituna malm

    När inlandsisen smälte bildades det sprickor i isen där vattnet med våldsam kraft forsade fram. Det var smältvattnet på isens översida som letade sig ner i sprickorna och drog med sig stenar och grus. Gruset spolades ut och blev liggande i en hög som förvandlades till en sträng efterhand som iskanten flyttades mot norr. Detta är vår tids grusåsar. Ibland bröts ett större isberg loss och lade sig för isälvens utlopp. Isberget bakades in i gruset. När isberget så småningom smälte, bildades en trattformig grop i grusåsen, en så kallad åsgrop. Den åsgrop som ligger här kallas för Kogropen. På andra sidan vägen ligger ytterligare en, den kallas för Djuptapp.


    Gravfält - Fullbro

    Gravfältet består av minst sju högar, av vilka flera har en diameter av inte mindre än 20 meter. Högarna ger än idag ett storslaget intryck, men när de anlades på sitt åskrön under yngre järnålder, med Dyån rinnande nedanför, måste de ha utgjort ett monumentalt inslag i landskapsbilden. Gravfältet är idag till viss del skadat genom bebyggelse.

    Torps malm

    Inom fornlämningsområdet 313 finns tre olika typer av fornlämningar. Dels en skeppssättning som är cirka 28 meter lång, dels minst fyra runda stensättningar samt två resta stenar. Skeppssättningen är troligen äldst, från yngre bronsålder (1100 - 500 före Kristus), medan gravarna sannolikt anlades under äldre järnålder (500 före Kristus - 500 efter Kristus). Skeppssättningen är inte utgrävd men från andra håll vet man att de kan vara fyndtomma. I sådana fall har man tolkat graven som en kenotaf - alltså en minnesvård över någon som avlidit på annan plats. Skepp hade en speciell innebörd under förhistorien. Under bronsåldern förekommer skepp som ett av de vanligaste motiven på hällristningar.

    Gravfält - Gudby

    Gravfält med ett nittiotal gravar från järnåldern, (500 före Kristus - 1050 efter Kristus). Här finns elva högar, cirka 62 runda fyllda stensättningar, en tresidig fylld stensättning, två domarringar.

    Sorunda socken

    I Sorunda finns ovanligt många storhögar, ett trettiotal med en diameter över 15 meter. Här finns också två kungshögar med en diameter över 30 meter.

    Gravfält - Ullevi backe/Ullevi udd

    Gravarna på Ullevi backe och Ullevi udd anlades av befolkningen från en numera
    försvunnen by. Byn försvann i samband med att jorden skänktes av kyrkoherde Peder Erlandsson Bååth till prästgården i Sunnerby. Gravfältet på Ullevi backe består av cirka 100 fornlämningar. Här finns 23 högar, en skeppssättning samt 76 stensättningar varav två är kvadratiska, två rektangulära, en tresidig och resten runda. Gravarna kan i huvudsak dateras till yngre järnålder (ca 500 - 1050 efter Kristus). På Ullevi udd finns ca 30 fornlämningar, cirka 29 stensättningar samt en skeppssättning. Här finns också spår av fossila åkrar och boplatsterrasser.

    Gravfält Berga, Höjbacken

    Gravfältet består nu för tiden av cirka 80 fornlämningar; högar, stensättningar och resta stenar. I mitten på 1800-talet omtalas att minst 100 gravar blivit förstörda. Om den uppgiften stämmer så skulle bergagravfältet ha varit ett av socknens största. På Höjbacken finns tre stora gravhögar och en rund stensättning samt en ovanligt stor treudd med 25 meter långa insvängda sidor. I öst-västlig riktning över gravfältet leder en väl bevarad hålväg, en rest av ndet gamla system av rid- och gångvägar som fanns under förhistorisk tid. Bergagravfältets gravar kan dateras till äldre och yngre järnålder (500 före Kristus-1050 efter Kristus). Gravarna på Höjbacken dateras till yngre järnålder (500-1050 efter Kristus).


    Gravfält - Blista

    Gravfältet med 145 synliga anläggningar är ett av Sorundas största och vackraste. Här finns 23 högar, en del av dem verkligt imponerande, ca 113 runda fyllda stensättningar, fem kvadratiska, fyllda stensättningar samt fyra resta stenar som nu är omkullfallna. Gravfältet dateras huvudsakligen till yngre järnålder, irkca 500 - 1050 efter Kristus, men de resta stenarna är en gravform som finns representerad under romersk järnålder.


    Runristningar - Blista

    Översättning: Ristningen till vänster: ”Agute lät hugga dessa minnesmärken efter Froste, sin broder. Hägvid gjorde stenen.” Mellersta ristningen: ”Kvick och Elev de läto hugga minnesmärket efter Rodger, sin gode fader.” Ristningen till höger: ”Stenfast lät hugga detta minnesmärke efter Sämund, sin fader. Gud hjälpe (Själen)." Runristningarna har huggits i fast häll intill en landsväg som sannolikt har urgammal sträckning. De kan dateras till övergångstiden mellan forntid och medeltid, det vill säga senare delen av 1000-talet efter Kristus. Troligen har de utförts av samme man, Hägvid. I backen ovanför runhällen finns ett gravfält bestående av ett 20-tal fornlämningar; rösen, högar och stensättningar. Gravfältet kan dateras till äldre järnålder (500 före Kristus – 550 efter Kristus). Sannolikt har gravfältet varit begravningsplats för befolkningen i en näraliggande nu försvunnen by, Västerby.


    Gravfält och vägbank - Styreborg

    Vägbank, som troligen anlagts på näset mellan Östra och Västra Styran, redan under järnålder. För att inte helt avstänga seglingsmöjligheterna mellan sjöarna har banken genomskurits av ett vad där ån nu flyter. Kanske är det denna vägbank, som omtalas på den runsten , (SÖ 252), som nu står uppställd nära gården Säby, men som en gång hittades cirka 100 meter sydost om vägbanken. Runstenen har skadats och är svårtolkad, men man anser att den berättar om någon som ”byggt bro”. Troligt är, att en huvudväg gått här under forntiden, från havet i söder upp genom Sorunda och vidare mot mälartrakterna. Söder om vägbanken ligger ett gravfält med en hög och en treudd.


    Hällristningsområde - Sundby

    På västra sidan av den berghäll som sluttar ner mot åkerkanten kan man se 10 stycken skepp och 13 så kallade skålgropar. Skeppen är 32 - 133 cm långa och skålgroparna 3 - 6 centimeter i diameter. Ristningarna är starkt vittrade och sex av skeppen mycket otydliga. På hällen finns isräfflor som löper i samma riktning som skeppen och dessa kan ha utnyttjats av ristaren. Det finns många fler skålgropar på berghällarna inom området, men dessa är idag övermossade. Mossan utgör ett bra skydd för hällristningar som annars vittrar när de är utsatta för väder och vind. I våra trakter är det vanligaste hällristningsmotivet skålgropar som man kan hitta inknackade i hällar och flyttblock lite varstans. Skålgroparnas funktion är oklar men man brukar vanligtvis tolka dem som ett slags offergropar. Hällristningarna brukar vanligtvis dateras till bronsålder (cirka 1500 - 500 före Kristus). De påträffas i allmänhet på cirka 15 meters nivå över havet, vilket betyder att de låg vid strandkanten under bronsålder.


    Fållnäs gård

    Gård med medeltida anor. Byggnadsminnesmärke.

    Skälsten, Mora

    Fornborg.

    Vårdberget

    Vårdkase rest på ett röse från bronsålder.

    Torö

    Labyrint - Landsort

    Labyrint med tolv vallar.

    Pestkyrkogård - Landsort

    Ristning - Landsort

    Landsorts fyr

    Byggd 1689. Byggnadsminnesmärke.


    Lotskyrkogården

    Lotskyrkyrkogården har troligen redan från början använts för sjöfarare. Herrhamra hamn var en mycket anlitad hamn och nämns redan år 1300 i den seglingsbeskrivning som finns i kung Valdermarskordebok. Kyrkogården används än idag.


    Minnesmärke - Torsvi

    Konstnären Johan Axel Gustaf Andersson (efter 1904 Acke) (1859 – 1924) byggde efter egna ritningar 1914 denna villa efter finsk förebild. Villan bevarar den karaktär den erhöll vid uppförandet såväl till planlösning som till den dekorativa utsmyckningen – dekorationsmålningar, inskriptioner samt stucker. De två vasstäckta sjöbodar från 1800-talets första decennier hör till de få i sitt slag som ännu finns bevarade. I den norra boden förvaras en sköteka av österbottnisk typ, som tillhört Zacharias Topelius, Ackes svärfar. Konstnären J A G Ackes villa, byggd 1914.


    Flyttblock - Järflotta Valsudden

    Den senaste inlandsisen i vårt land varade från omkring 70 000 före Kristus fram till omkring 8000 före Kristus. Isen byggdes på kontinuerligt på den Skandinaviska fjällkedjan och rann ut åt alla håll, dock främst mot söder. Denna mångtusenåriga isflytning över landet hyvlade bergen till rundade former och transporterade stenar och block långa vägar. I sällsynta fall, som här, kunde transporten bli mycket lång. Flyttblocket består av Rappakivigranit, en bergart, som inte finns i fast klyft på närmare håll än Åland. Det är troligt att detta block kommit därifrån. Blockets vikt har uppskattats till cirka 25 ton.


    Reveludden

    Reveludden blev naturreservat 1966. Före 1934 utgjorde hela Ören med Örudden en enda enhet, nämligen fiskejordbruket Ören (Ör´n, Örn) under Herrhamra. Reveludden och hela den obebodda Örudden var betesmark för boskapen. Det tidigaste belägget för bosättning på Ören är en dopuppgift från 1692.

    Ösmo

    Stenåldersboplats - Brunn

    För cirka 4 000 år sedan bosatte sig en grupp av stenålderns människor här. Platsen låg då intill stranden, idag ligger den genom landhöjningen 28 meter över havsytan. Endast en del av området har undersökts närmare och det skedde på 1920-talet. Mängden fynd, främst keramik och ben, gör denna boplats till en av de rikaste i Sörmland. Bland fynden märks även en del redskap av flinta, vilket visar att det fanns handelsförbindelser med sydligare trakter redan så tidigt. Benmaterialet, som bevarats så väl på grund av den kalkrika marken, visar att säl och fisk utgjort basfödan, men att man även jagat vildsvin och kronhjort.


    Djursnäs gård

    I slutet av 1500-talet låg här tre små torp kallade ”Biskopsgårdarna” och ”Djursnäs”. Dessa gårdar förlänades Helena Magnidotter – sondotter till Gustav Vasa. Hon var gift med Wollmar Yxkull. Dessa startade skapandet av sätesgården Djursnäs på de gamla torpens plats. Efter släkten Yxkull har gården ägts av släkterna Fleming, Duwall, Törnflycht, Hildebrand, König, Löwen med flera. Gården har ett eget spöke, som sägs visa sig ibland. Det är en betjänt, som går omkring utan huvud.


    Säby - Stymninge

    Runstenen återfanns 1930 under höstplöjning i en åker norr om Säby gård. Stenen visade sig vara identiskt med en sedan mycket länge försvunnen runsten, som tydligen redan på 1600- talet hade fallit omkull. Denna sten, samt ytterligare ett i närheten gjort runstensfynd, har uppenbarligen kantat en sträcka av den förhistoriska landsväg, som förband den centrala sorundabygden med en trolig hamnplats vid Djursnäs.


    Säby byggningsbacken

    På gravfälten finns sammanlagt 18 högar, 107 runda och två kvadratiska stensättningar. Vidare finns en treudd med 16 meter långa insvängda sidor, samt sex resta stenar. Gravfältet dateras till yngre järnåldern, cirka 550 - 1050 e kr.


    Gravfält - Vansta

    Ett flertal gravfält utbreder sig på Vanstas ägor och erinrar om gårdens förhistoriska traditioner. Den utbredda ättehagen söder om ekonomibyggnaden omfattar ett nittiotal anläggningar, varav cirka 25 betraktas som osäkra fornlämningar. På Vansta gårds ägor fanns fram till 1600-talet en by med fyra gårdar. Byn förlänades till Mattias Biörnclou, en av sin tids mera betydelsefulla personer. Byns fyra gårdar avhystes och han byggde sätesgården. Gården har sedan ägts bl a av släkterna Olivercrantz, Liljeroth, Waernfeldt, Hildebrand, Nerman och Toll. Den nuvarande huvudbyggnaden är privatägd och marken ägs av Nynäshamns kommun.


    Gravfält - Älgviken

    Gravfältet 126 består av 20 runda fyllda stensättningar. På gravfältet 122 finns åtta högar samt 16 runda fyllda stensättningar. Båda gravfälten dateras till järnålder (500 före Kristus – 1050 efter Kristus)


    Gravfält - Älby

    Södra stenens översättning: ”Svarthövde och Vidfare och Vibjörn och Anund reste denna sten (efter) faruki, sin fader.” Norra stenens översättning: ”Färd-Kåre reste denna sten efter Gudbjörn (?), åt sin son.” Runstenarna tillkom under brytningstiden mellan hedendom och kristendom på 1000-talet. Vanligen restes de av de efterlevande för att hedra en bortgången anförvant, men är ej gravstenar. Att stenarna är placerade på Älby järnåldersgravfält utesluter dock ej att inskrifternas faruki och Gudbjörn(?) kan ligga begravda här. I närheten av de två stenarna ska det tidigare ha funnits ytterligare en runsten, men den är idag förkommen.


    Sätesgård - Ogesta gård

    Sätesgård. Väster om gården finns ett gravfält med en rest sten som kallas Oges sten.


    Hammersta borgruin

    Hammersta ligger i en mycket fornlämningsrik trakt med bland annat två fornborgar, ett flertal gravfält och en runsten i sin närhet. Söder om Hammersta gård ligger den gamla borgruinen efter Hammerstahus från 1300-talet. Ruinen ligger i Häringe-Hammersta naturreservat, cirka 30 meter öster om Muskån. Ån var segelbar till långt fram på 1800-talet. När huset uppfördes på 1300-talet var det ett 13 gånger 18 meter stort stenhus. Idag återstår bara källarvåningen. Det är Skärgårdsstiftelsen som förvaltar naturreservatet och därmed även borgruinen. På Skärgårdsstiftelsens webbsida kan du läsa mer om Hammersta.

    Gravfält, hällristningar och skålgropar - Gryt

    Gravfältet omfattar ett flertal högar och stensättningar från järnålder. Inom området finns också så kallade skålgropar eller älvkvarnar som dateras till bronsålder. Det finns olika meningar om varför skålgroparna kommit till och vad de använts till. Vanligtvis anses de vara offergropar. I dessa offrade man för god årsväxt genom att smörja dem med fett. Det finns etnologiska uppteckningar från början av 1900-talet, som omtalar hur man använde skålgroparna på detta sätt till långt in på 1800-talet. Förutom skålgropar så finns här också ett solkors - en symbol för solen och fruktbarheten. År 1986 upptäcktes hällristningar i bergssluttningen ner mot väg 73. Dessa består bland annat av skepp. Även hällristningar brukar dateras till bronsåldern. Skålgroparna, hällristningarna och skärvstenshögen visar att detta område varit bebott i ett par tusen år


    Nyble

    Nyble är känt sedan medeltiden och fanns med bland de gårdar som hertig Erik
    testamenterade till Strängnäs domkyrka år 1275. 1566 tillhörde gården riksrådet Johan Persson Bååt i Fituna, Sorunda. Före 1675 kom den till Djursnäs och ärvdes av Helena (Elin) Fleming. Hon inrättade gården till sätesgård och skänkte den år 1682 till ”sin sockenkyrkia Össmo till Cappelans Bordh”. Huset var sedan bostad åt Ösmo komminister fram till år 1911 då dennes tjänst flyttades till den nya köpingen Nynäshamn. Kyrkans arrendatorer bodde sedan i huset fram till dess att den nya arrendatorsbostaden stod färdig 1949-50. Därefter fick Ösmo Hembygdsgille hyra det och har det fortfarande som sin hembygdsgård.


    Gravfält - Nibble

    Gravfält från järnåldern.


    Ösmo kyrka

    Sockenkyrkan uppfördes i flera etapper under medeltiden, och dess äldsta delar anses härstamma från 1100-talet. Under högmedeltiden blev den romanska stenkyrkan för trång och utvidgades mot öster. Från 1300-talets ombyggnadsskede härrör sakristian och troligen även vapenhuset. De smäckra tegelvalven är slagna under 1400-talet och dekorerades vid seklets mitt av Albertus Pictor, en kyrkomålare som varit verksam i kyrkor runt om i Mälardalen. Målningarna i Ösmo har som förebild träsnittsamlingen Biblia Pauperum, ”de fattigas bibel”, ett tyskt bokverk från 1460-talet och återger på ett folkligt sätt bibliska motiv. Kyrkans torn pryddes under 1600-talet av en hög och smal spira, förstörd 1697 genom åsknedslag. Den nuvarande huven byggdes troligen på 1730-talet. Koret, även gravplats för familjen Törnflycht, uppfördes 1716. 1770 vitlimmades kyrkans väggar och valv men de medeltida målningarna togs fram i samband med en restaurering drygt ett hundra år senare.

    Runristningar

    Björsta

    Inskrift i översättning: ”/Anund … Olev/ och Torsten och Unn, de läto (hugga hällen) efter Tjustulv, sin fader.” Denna ristning är en av de få i trakten, som inte har det kristna korset utan en starkt sammanflätad ormkropp som dekorativ figur. Ristningen omtalar några bröder som låtit göra minnesmärket över sin fader. Möjligen får vi här lära känna några av dem, som bodde i Björsta by för drygt 900 år sedan.

    Vidby

    Inskrift i översättning:”Ubbe lät hugga dessa märken efter Ebjörn, sin broder. Gud hjälpe.” Runhällen ligger intill Vidby gamla bytomt och vetter mot den gamla vägen genom byn. När hällen ristades var den nuvarande Älviken en havsvik och av den fick byn namnet Vikbyn som med tiden förändrades till Vidby.

    Älby - norra och södra stenen

    Södra stenens inskrift i översättning: ”Svarthövde och Vidfare och Vibjörn och Anund reste denna sten (efter) faruki, sin fader.” Norra stenens inskrift i översättning: ”Färd-Kåre reste denna sten efter Gudbjörn (?), åt sin son.” I närheten av de två stenarna ska det tidigare ha funnits ytterligare en runsten, men den är idag förkommen.

    Klastorp

    Inskrift i översättning: ”Disälv och Inga läto resa denna sten efter Slode, sin fader.”

    Säby

    Inskrift i översättning: ”… (lät göra denna bro) och resa stenen efter Toke, sin gode broder.”
    Runstenen återfanns 1930 under höstplöjning i en åker norr om Säby gård. Stenen visade sig vara identiskt med en sedan mycket länge försvunnen runsten, som tydligen redan på 1600-talet hade fallit omkull. Denna sten, samt ytterligare två i närheten gjorda runstensfynd, har uppenbarligen kantat den förhistoriska landsväg, som förband den centrala sorundabygden med en trolig hamnplats vid Djursnäs.

    Säby byggningsbacken

    Inskrift i översättning: ”Vigmar reste denna sten efter Kåre, sin fader, och Tora.” Det avslutande ordparet ”och Tora” skall sannolikt förstås som ”och Tora efter sin make”. Mindre troligt är alternativet ”och efter Tora”. Runstenen påträffades i en åker 1969.

    Vansta

    Inskrift i översättning: ”Sven och Sten reste stenen efter Toste, sin fader, som blev död i Ingvars följe. Och efter Torsten och efter Östen, Alvhilds son.” På den här stenen omtalas det största kända vikingatåget österut, nämligen Ingvar den Vittfarnes färd till Särkland under första hälften av 1000-talet.

    Blista

    Inskrifter i översättning: Ristningen till vänster: ”Agute lät hugga dessa minnesmärken efter Froste, sin broder. Hägvid gjorde stenen.” Mellersta ristningen: ”Kvick och Elev de läto hugga minnesmärket efter Rodger, sin gode fader.” Ristningen till höger: ”Stenfast lät hugga detta minnesmärke efter Sämund, sin fader. Gud hjälpe (Själen).” Runristningarna har huggits i fast häll intill en landsväg som sannolikt har urgammal sträckning. De kan dateras till övergångstiden mellan forntid och medeltid, det vill säga senare delen av 1000-talet efter Kristus. Troligen har de utförts av samme man, Hägvid.

    Berga

    Inskrift i översättning: ”Svärting och Kåre och Gudmund och Skåre och Knut reste denna sten efter Otrygg, sin fader, som föll i Gudves följe.” Av ornamentiken att döma bör runstenen vara huggen av en runmästare Amunde, som antas ha varit verksam i mitten av 1000-talet. Inskriptionen berättar att fem söner lät resa en minnessten över sin fader som sägs ha fallit ”i Gudves följe” – i en härfärd under Gudves ledning.

    Sundby

    På västra sidan av den berghäll som sluttar ner mot åkerkanten kan man se 10 stycken skepp och 13 så kallade skålgropar. Skeppen är 32 - 133 centimeter långa och skålgroparna 3 - 6 centimeter i diameter. Ristningarna är starkt vittrade och sex av skeppen mycket otydliga. På hällen finns isräfflor som löper i samma riktning som skeppen och dessa kan ha utnyttjats av ristaren. Det finns många fler skålgropar på berghällarna inom området, men dessa är idag övermossade. Mossan är ett bra skydd för hällristningar som annars vittrar när de är utsatta för väder och vind. I våra trakter är det vanligaste hällristningsmotivet skålgropar som man kan hitta inknackade i hällar och flyttblock lite varstans. Skålgroparnas funktion är oklar men man brukar vanligtvis tolka dem som ett slags offergropar. Hällristningarna brukar vanligtvis dateras till bronsålder (cirka 1500 - 500 före Kristus).

    Torp

    Norra stenens inskrift i översättning: ”Kättilbjörn och Torbjörn och Torkel och Farman och Sven reste stenen efter Igelbjörn, sin fader.” Södra stenens består av en samling runor och runliknande tecken som inte ger någon språklig mening. De båda stenarna påträffades 1888 vid odling i närheten. När de stod uppställda har de varit väl synliga för många som for förbi på vägen. Båda stenarna fördes till den dåvarande handelsboden i Sundsta, där de uppsattes i trädgården.

    Billsta

    Inskrift i översättning: ”Holmger och Stenbjörn de läto hugga (runorna) efter Gudlev, (sin) fader.” Runristningen upptäcktes på 1850-talet. Den har ett ganska enkelt utförande och täcker endast en mindre del av det stora flyttblocket. Runristningar är ofta minnesstenar efter någon avliden släkting, men kan även tolkas i ett vidare perspektiv. Till exempel att det var ett sätt för dem som lät hugga runorna att hävda sin äganderätt till marken eller gården. Vanligtvis finner man runristningar i anslutning till förhistoriska vägstråk. Vägsträckningen som går förbi här kan följas genom runristningar från Djursnäs till Norr Stutby.

    Frölunda

    Inskrift i översättning: ”Kvick lät hugga denna sten efter Holmfast, sin son.” Ofta finner man runristningar i anslutning till förhistoriska vägstråk. Vägsträckningen som går förbi här kan följas genom runristningar från Djursnäs till Norr Stutby. Flera av inskriftens tecken har en ovanlig form och förefaller vara en mindre skicklig runristares arbete. Innanför runslingan finns rester efter en bild - kanske ett djur. På stenen vid Norr Stutby avbildas en häst.

    Norr Stutby

    Inskrift i översättning: ”Björn och Vibjörn och Ramne och Kättilbjörn reste stenen efter Gerbjörn, sin fader.” Stenen, som troligen står på sin ursprungliga plats, är känd sedan 1600-talet. Förutom den stiliserade ormslingan avbildas på stenen ett fyrfotadjur, förmodligen en häst (stut).

    Västerby

    Inskrift i översättning: ”Gudbjörn och O-… läto resa stenen efter Vidjärv, sin fader.” Stenen beskrevs på 1800-talet och sades då vara placerad på en höglänt plats, väster om skogsvägen, ett stycke ifrån dennas ingång i sockenvägen. Runstenen har alltså ursprungligen stått nära en vägkorsning.

    Grödby

    Norra stenens inskrift i översättning: ”Ragge och Saxe och Dynt reste denna sten efter Faste, sin fader.” Södra stenens inskrift innehåller inte några tecken som är vanliga runor. Dekoren och tecknen verkar vara utförda i dekorativt syfte. Stenen är en avbildning där ristaren troligen inte förstått vad han ristat. Ristningens ålder är svårbestämd. Det enda man kan säga är, att stenen är äldre än från 1600-talets mitt då den var känd.

    Trollsta

    Södra stenens inskrift i översättning: ”Frösten och Igul reste stenen efter Torbjörn, sin fader, och Tore efter sin broder.” Mellersta stenens inskrift i översättning: ”Gunne och Torfast reste stenen efter Tore,sin fader. Amunde högg. "Norra stenens inskrift i översättning: ”Ormger och Joger och Juversten de reste (stenen) efter Gunne, sin fader.” Ingen av dessa tre stenar står på sin ursprungliga plats, utan de har hittats vid olika tidpunkter när man rivit hus som tillhört gården. I samband med detta har delar av inskrifterna slagits bort. Texten kan lyckligtvis fyllas ut med hjälp av teckningar från 1600-talet.

    Ådala

    Inskrift i översättning: ”Bjarne och Ger läto resa stenen efter Näsbjörn (?), sin fader…, Gudfinns broder.” Runstenen påträffades 1939 vid en röjning för tomtplanering. Stenen sprängdes sönder, men när man upptäckte runorna lagades den och restes 1943. Den ojämna ristningsytan är på flera ställen skadad och inskriptionens fulla innebörd kan tyvärr ej längre fastställas. De i inskriften förekommande namnen Bjarne och Ger finns huvudsakligen belagda under förhistorisk tid med västskandinavisk anknytning.

    Jursta

    Inskrift i översättning:”Gynna reste denna sten efter Saxe, Halvdans son.” Runristningar höggs på uppdrag av speciella runmästare under den spänningsladdade brytningstiden mellan hedendom och kristendom på 1000-talet efter Kristus. Ofta hugfäster de minnet av någon avliden anförvant, men är inte vad vi menar med gravstenar. Ristningen är till ornamentiken ytterst enkel med ett nedtill stiliserat ormhuvud, där ögonen utformats som utväxter på djurets huvud. Det enkla korset över slingan vittnar om att de som reste stenen blivit kristna.

    Kontakt

    Sanna Jonsson

    antikvarie, planarkitekt
    08-520 684 85
    sanna.jonsson@nynashamn.se

    Sidan senast ändrad:

    Sidan senast ändrad:

    Saknar du något på denna sida?

    På nynashamn.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?