Torös historia

Torö har så långt tillbaka i tiden man vet till­hört Sorunda socken. Egen präst har funnits på ön i alla fall från år 1650. Torö blev annex­församling till Sorunda 1922. År 1961 över­gick Torö från Sorunda till Ösmo pastorat. Från och med den 1 januari 2006 bildar Torö och Ösmo gemensam församling.

Lotskyrkogården eller Herrhamra kyrkogård

Redan i ett sockenstämmoprotokoll 1694 heter det att kyrkogården "af urminnes tider varit hafver': Den har troligen från början använts för sjöfarande. Herrhamra hamn var en mycket anlitad hamn och ankarplats. Den nämns redan cirka år 1300 i den seg­lingsbeskrivning som finns i den danske kungen Valdemars jordebok. Kyrkogården används än idag.

Ankaret

Ankaret skänktes av Bärgning- och dykeri­aktiebolaget Neptun i Stockholm år 1957. Ankaret skänktes med anledning av all den hjälp bolaget fått vid arbeten inom distriktet av personalen vid Landsorts lotsplats. Ankaret ställdes på sin plats 1960.

Klockstapeln

Klockstapeln med klocka invigdes 1938. Den förre överlotsen Albert Holm från Landsort hade överlämnat klockan som gåva till minne av sin avlidna hustru Wiktoria 1937. Överlot­sen blev själv den förste som fördes till graven till klockans klang.
På klockan finns en text som lyder ''Allenast i Gud må du hava ro min själ':

Kapell

På 1660-talet ska ett mindre kapell ha byggts vid Lotskyrkogården men det är oklart om det någonsin användes. Det fanns redan då ett kapell vid Storbyn, alltså på den nuvaran­de kyrkans plats. I ett sockenstämmoprotokoll från 1694 berättas att det kapellet är i sådant skick att det behöver byggas upp på nytt.

Striden på ön om var ett kapell ska ligga har redan pågått ett antal år men nu bryter den ut på nytt. Flera argument framförs för att det endast ska finnas ett kapell och det ska ligga vid Lotskyrkogården. Bland annat så anser man att det skulle tillföra kapellet större inkomster om det låg nära hamnen genom att man skulle nå de sjöfarande.

Ägaren till Fållnäs gård i Sorunda, som på den här tiden också ägde Svärdsö och Oxnö, lyckades tillsammans med kyrkoherden i Sorunda, genomdriva att kapellet skulle återuppbyggas vid Storbyn. Baron Erik Spar­re, som ägde Herrhamra, ville inte finna sig i detta utan byggde ett eget kapell vid Lotskyr­kogården.

När ryssarna härjade 1719 så brändes kapellet vid Lotskyrkogården ner liksom Herrhamra gård och nästan alla torpen på Torö. Kapellet vid Storbyn förstördes. Striden om var kapellet skulle stå fortsätter ända in på 1730-talet innan det slutligen av­gjordes att kapellet skulle finnas vid Storbyn.

Ingångsstenen

I ingången ligger en stor kalkstenshäll. På hällen finns en inskription som idag inte till fullo går att läsa. Några bokstäver I, L, .... A samt årtalet 17 46 är fortfarande synliga.

Hällen låg innan flyttningen till sin nuvaran­de plats i första raden på kyrkogården. På 1700-talet var det bara präster och adelsmän som fick sådana hällar på sina gravar. Så många adelsmän fanns då inte på Torö och inte heller någon som veterligt dog detta år.
Den enda som skulle kunna komma ifråga för denna häll är kapellpredikanten Johannes Wollrath som dog just år 1746. Han var ka­pellpredikant på Torö 1725 -1746.

Grav nummer 17

Första gravstenen till vänster om ingången är kyrkogårdens äldsta. På hällen finns en in­skription med bokstäverna S L S, årtalet 1660 samt ett pentagram-en femuddig stjärna. Denna symbol användes som ett skyddsteck­en mot onda makter. Vem som ligger begravd här är för länge se­dan glömt.

Nämnas kan att det av kronan ägda 22-kanonersskeppet Resande Man förliste i Lands­orts närhet den 22-23 november 1660. Fartyget skulle föra en svensk delegation från Stockholm till Danzig. Resande Man mötte dåligt väder i Lands­ortsområdet och tvingades vända och gå till ankars. Vinden ökade och skeppet började dragga, gick på grund och sjönk.

Kaptenen och det kungliga sändebudet Christoffer Carl von Schlippenbach omkom tillsammans med ytterligare 3 7 personer. Sommaren 1666 bärgade Hans Albrecht von Treileben en del av Resande Mans inventarier. Vrakets position glömdes sedan bort. Många har letat efter detta vrak som sades innehålla stora skatter. De flesta har letat i området runt Gunnarstenarna som var den angivna förlis­ningsplatsen

En dag i slutet av maj 2012 påträffades vraket på en helt annan plats, nämligen vid Norrskär/Bodskär närmare Landsort. En teori är att gravstenen från 1660 utmärker graven för de som drunknade och flöt iland. Bok­stäverna S L S skulle kunna stå för S( epulti) L( oco) S(ancto) = begravda på helig/vigd plats. Att pen­tagrammet använts på en gravsten tyder på att det funnits behov av att värja sig mot onda makter eller att hindra de/den döda från att gå igen. Om tolk­ningen av bokstäverna är korrekt skulle det kunna betyda att någon eller några personer som man inte med säkerhet kunnat identifiera är begravda under stenen. Däremot har man varit säker på att personen/personerna ifråga avlidit vid ett speciellt tillfälle. Ett tillfälle som varit extra dramatiskt och som riskerade att personen/personerna inte skulle få ro i graven.

Konstnären Johan Axel Gustaf Andersson levde mellan 1859 och 1924. Från och med 1904 kallade han sig JAG Acke. Han var son till botanikern professor Nils Johan An­dersson. Acke följde tidigt med på faderns forskningsresor och illustrerade hans verk med teckningar av blommor.

Acke började på Konstakademien vid 14 års ålder. Han gjorde studieresor till Neder­länderna, Belgien och Frankrike. Han träffade sin blivande hustru Eva Topelius på Åland. Hon var dotter till den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius.

1913 köpte paret en stor strandtomt på Torö. Här lät man uppföra en sommarvilla som döptes till Torsvi. Acke var både arkitekt och byggmästare. Huset är uppfört i förenklad nationalromantisk stil. Invändigt finns dekorativa utsmyckningar i form av målningar och stuckaturer. Familjen sålde huset 1920.

På fastigheten finns två unika vasstäckta sjöbodar från 1800-talets första decennier.
Torsvi blev byggnadsminne 1975.

Fastigheten är privatägd.