Gammal kyrkogård bakom svart järnstaket en vacker sommardag.

Lotskyrkogården på Torö.

Torös historia

På de små skärgårdsjordbruken på Torö och skärgården runt om var det i första hand fisket som spelade hu­vudrollen för överlevandet. På Torö hittar du också den spännande lotskyrkogården.

Torö har så långt tillbaka i tiden man vet till­hört Sorunda socken. Egen präst har funnits på ön i alla fall från år 1650. Torö blev annex­församling till Sorunda 1922. År 1961 över­gick Torö från Sorunda till Ösmo pastorat. Från och med den 1 januari 2006 bildar Torö och Ösmo gemensam församling.

Lotskyrkogården eller Herrhamra kyrkogård

Redan i ett sockenstämmoprotokoll 1694 heter det att kyrkogården "af urminnes tider varit hafver': Den har troligen från början använts för sjöfarande. Herrhamra hamn var en mycket anlitad hamn och ankarplats. Den nämns redan cirka år 1300 i den seg­lingsbeskrivning som finns i den danske kungen Valdemars jordebok. Kyrkogården används än idag.

Ankaret

Ankaret skänktes av Bärgning- och dykeri­aktiebolaget Neptun i Stockholm år 1957. Ankaret skänktes med anledning av all den hjälp bolaget fått vid arbeten inom distriktet av personalen vid Landsorts lotsplats. Ankaret ställdes på sin plats 1960.

Klockstapeln

Klockstapeln med klocka invigdes 1938. Den förre överlotsen Albert Holm från Landsort hade överlämnat klockan som gåva till minne av sin avlidna hustru Wiktoria 1937. Överlot­sen blev själv den förste som fördes till graven till klockans klang.
På klockan finns en text som lyder ''Allenast i Gud må du hava ro min själ':

Kapell

På 1660-talet ska ett mindre kapell ha byggts vid Lotskyrkogården men det är oklart om det någonsin användes. Det fanns redan då ett kapell vid Storbyn, alltså på den nuvaran­de kyrkans plats. I ett sockenstämmoprotokoll från 1694 berättas att det kapellet är i sådant skick att det behöver byggas upp på nytt.

Striden på ön om var ett kapell ska ligga har redan pågått ett antal år men nu bryter den ut på nytt. Flera argument framförs för att det endast ska finnas ett kapell och det ska ligga vid Lotskyrkogården. Bland annat så anser man att det skulle tillföra kapellet större inkomster om det låg nära hamnen genom att man skulle nå de sjöfarande.

Ägaren till Fållnäs gård i Sorunda, som på den här tiden också ägde Svärdsö och Oxnö, lyckades tillsammans med kyrkoherden i Sorunda, genomdriva att kapellet skulle återuppbyggas vid Storbyn. Baron Erik Spar­re, som ägde Herrhamra, ville inte finna sig i detta utan byggde ett eget kapell vid Lotskyr­kogården.

När ryssarna härjade 1719 så brändes kapellet vid Lotskyrkogården ner liksom Herrhamra gård och nästan alla torpen på Torö. Kapellet vid Storbyn förstördes. Striden om var kapellet skulle stå fortsätter ända in på 1730-talet innan det slutligen av­gjordes att kapellet skulle finnas vid Storbyn.

Ingångsstenen

I ingången ligger en stor kalkstenshäll. På hällen finns en inskription som idag inte till fullo går att läsa. Några bokstäver I, L, .... A samt årtalet 17 46 är fortfarande synliga.

Hällen låg innan flyttningen till sin nuvaran­de plats i första raden på kyrkogården. På 1700-talet var det bara präster och adelsmän som fick sådana hällar på sina gravar. Så många adelsmän fanns då inte på Torö och inte heller någon som veterligt dog detta år.
Den enda som skulle kunna komma ifråga för denna häll är kapellpredikanten Johannes Wollrath som dog just år 1746. Han var ka­pellpredikant på Torö 1725 -1746.

Grav nummer 17

Första gravstenen till vänster om ingången är kyrkogårdens äldsta. På hällen finns en in­skription med bokstäverna S L S, årtalet 1660 samt ett pentagram-en femuddig stjärna. Denna symbol användes som ett skyddsteck­en mot onda makter. Vem som ligger begravd här är för länge se­dan glömt.

Som kuriosa kan nämnas att det av kronan ägda 22-kanonersskeppet Resande Man förliste i Lands­orts närhet den 22-23 november 1660. Fartyget skulle föra en svensk delegation från Stockholm till Danzig. Resande Man mötte dåligt väder i Lands­ortsområdet och tvingades vända och gå till ankars. Vinden ökade och skeppet började dragga, gick på grund och sjönk.

Kaptenen och det kungliga sändebudet Christoffer Carl von Schlippenbach omkom tillsammans med ytterligare 3 7 personer. Sommaren 1666 bärgade Hans Albrecht von Treileben en del av Resande Mans inventarier. Vrakets position glömdes sedan bort. Många har letat efter detta vrak som sades innehålla stora skatter. De flesta har letat i området runt Gunnarstenarna som var den angivna förlis­ningsplatsen

En dag i slutet av maj 2012 påträffades vraket på en helt annan plats, nämligen vid Norrskär/Bodskär närmare Landsort. En teori är att gravstenen från 1660 utmärker graven för de som drunknade och flöt iland. Bok­stäverna S L S skulle kunna stå för S( epulti) L( oco) S(ancto) = begravda på helig/vigd plats. Att pen­tagrammet använts på en gravsten tyder på att det funnits behov av att värja sig mot onda makter eller att hindra de/den döda från att gå igen. Om tolk­ningen av bokstäverna är korrekt skulle det kunna betyda att någon eller några personer som man inte med säkerhet kunnat identifiera är begravda under stenen. Däremot har man varit säker på att personen/personerna ifråga avlidit vid ett speciellt tillfälle. Ett tillfälle som varit extra dramatiskt och som riskerade att personen/personerna inte skulle få ro i graven.

Reveludden, som blev naturreservat 1966, är en del av fastigheten Ören 1:9.
Tidigare utgjorde hela Ören en enda enhet, nämligen skärtorpet Ören (Ör'n, Örn, Öran) som lydde under Herrhamra. Hela den obe­bodda Örudden var betesmark för boskapen. Den instängslade åkermarken låg kring nuva­rande Örentorps bebyggelse. Där finns också de gamla torpstugorna kvar. Det tidigaste belägget för torpet Ören är från 1689.

Från Reveludden kan man se andra platser som varit skärtorp i gången tid: Revskär, Fifång, Kråkskär, Grönsö och Askö. På dessa torpställen var det fisket som spelade huvud­rollen för försörjningen. Det fanns inte myck­et jord att bruka. Boskapen släpptes ofta på bete på de obebodda öarna i närområdet.

Fifång

Ön har sedan 1772 tillhört Tullgarns slott. Arrendet erlades både i dagsverken åt slottet och saltströmming. Genom att följa befolkningen kan man se att arrendetiderna ofta var mycket långa och gick i arv inom familjerna. Trots de dåliga förutsättningarna för jordbruk tyder mycket på att Fifång var ett attraktivt arrende. Inkomsterna från fisket gjorde att man kunde leva ganska gott.

Karta

Kalkbrytning på ön Karta startade 1832 av dåvarande ägaren av Fållnäs gods. Det blev en stor framgång och år 1850 såldes cirka 3 500 ton kalk. År 1868 bildades Karta­Oaxens kalkbruk. Då brytningen på Karta upphörde 1888 var stora delar av ön borta. På Karta fanns både skola och affär.

Kråkskär

Kråkskär var ett torp under Fållnäs och finns belagt första gången 1693. Arrenda­torn kallas under perioder för skärfogde. Han skulle bevaka Fållnäs intressen gentemot all­mänheten; förhindra vedstöld, olaga fiske och jakt. Under en kort period fanns en farledsfyr på Kråkskär och arrendatorn fick då tjänstgö­ra som fyrvaktare. Torpet lades ner 1865.

Askö

På Askö, som länge tillhörde Tullgarn, fanns det tre torp. Trosa skärborgare bedrev säsongsfiske från ön. Deras fiskeläger kallas Askö by.

Revskär

Här har det legat ett torp som ur­sprungligen lydde under Herrhamra men också under en tid tillhörde Fållnäs. Torpet har varit bebott åtminstone sedan mitten
av 1600-talet och fram till 1955 då den siste arendatorn flyttade.

Grönsö

På ön har sedan en lång tid tillba­ka funnits ett torp som lydde under Fållnäs. Efter ett kungligt beslut 1820 inrättades en tullstation på ön. Torpet övertogs då av tull­personalen. Vanligtvis bodde det en tullupp­syningsman och en vaktmästare på ön. Tullstationen skulle bevaka Södertäljeviken med sitt inlopp till Mälaren samt de kalkbruk som fanns i närområdet. Tullstationen upp­hörde 1860 och personalen överfördes till Herrhamra tullstation. Grönsö återgick till att bli torpställe under Fållnäs.

Fisket

"Den åker som göds med fiskafjäll
ger ej bröd till julekväll"

Citatet speglar väl livet i skärgården förr. Det kommer från en bok om Mörkö socken som skrevs 1828. På de små skärgårdsjordbruken var det i första hand fisket som spelade hu­vudrollen för överlevandet. Fisket gav både mat och kontanter.

Strömmingsfisket skedde i två perioder; maj-juli och augusti-september. Strömmingen leker vår och höst och den lekmogna fisken var värdefull. Fisken saltades i tunnor och det som inte behövdes för den egna konsum­tionen såldes på marknaderna i bland annat Trosa, Södertälje och Stockholm. Strömming­en stod högt i kurs, man kunde byta en tunna strömming mot två tunnor råg.

Säsongsfisket av strömming sysselsatte inte bara skärgårdstorparna utan också en stor mängd andra människor. Landsort, Viksten och Gunnarstenarna fylldes av människor under fiskesäsongerna. På dessa tre öar fiska­de skärborgarna från Trosa. De hade särskilt kungligt privilegium att fiska i yttersta skär­gården.

Man fiskade inte bara strömming utan också fjällfisk, till exempel gädda, mört, sik och ab­borre. Förutom att man själv åt fisken kunde den säljas färsk i Trosa eller till någon av de fisksumpar från Stockholm som köpte upp fisk här i skärgården.

Samfärdsel

För oss nutidsmänniskor som är beroende av bilen kan det vara svårt att förstå den livliga kommunikation som fanns mellan de olika öarna förr i tiden. Man rodde eller seglade och på vintern åkte man spark eller skridskor över isen.


Det var vanligt att man for mellan öarna och hjälpte varandra vid sådd och skörd eller slakt. Djuren forslades också mellan obebod­da öar som användes för bete. Varje dag fick kvinnorna ro dit och mjölka. Vissa öar hade dåligt med färskvatten så även sådant var man tvungen att ro och hämta på andra platser.

Gästfriheten i skärgården var stor. Man var van vid att ta emot både bekanta och obekan­ta som färdades förbi eller sökte nödhamn vid dåligt väder.

Konstnären Johan Axel Gustaf Andersson levde mellan 1859 och 1924. Från och med 1904 kallade han sig JAG Acke. Han var son till botanikern professor Nils Johan An­dersson. Acke följde tidigt med på faderns forskningsresor och illustrerade hans verk med teckningar av blommor.

Acke började på Konstakademien vid 14 års ålder. Han gjorde studieresor till Neder­länderna, Belgien och Frankrike. Han träffade sin blivande hustru Eva Topelius på Åland. Hon var dotter till den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius.

1913 köpte paret en stor strandtomt på Torö. Här lät man uppföra en sommarvilla som döptes till Torsvi. Acke var både arkitekt och byggmästare. Huset är uppfört i förenklad nationalromantisk stil. Invändigt finns dekorativa utsmyckningar i form av målningar och stuckaturer. Familjen sålde huset 1920.

På fastigheten finns två unika vasstäckta sjöbodar från 1800-talets första decennier.
Torsvi blev byggnadsminne 1975.

Fastigheten är privatägd.

Kontakt

Sanna Jonsson

antikvarie, planarkitekt
08-520 684 85
sanna.jonsson@nynashamn.se

Sidan senast ändrad:

Sidan senast ändrad:

Saknar du något på denna sida?