Sök
Runtecken på en runsten

Foto: Scandinav Bildbyrå

Fornlämningar

    I Nynäshamns kommun finns ett stort antal fornlämningar. Fornlämningarna består av allt från stenåldersboplatser, bronsåldersrösen, gravfält från järnålder till runstenar och husgrunder. Ett femtiotal av fornlämningarna vårdas och skyltas och på den här sidan kan du läsa mer om dem. På respektive plats, i naturen, finns en skylt där du kan läsa ännu mer.

    Båtsmanstorpet Blommenstorp tillhörde rote 50 Solberga. I slutet av 1800-talet fanns tre stu­gor på platsen. Grunderna efter de försvunna stugorna går fortfarande att se.

    Båtsmanshållet

    Under 1600-talet och början av 1700-talet var Sverige en stormakt som förde krig på många fronter. Det krävde enormt många människoliv. Man räknar med att cirka 300 000 män från Sverige dog i samband med krigen mellan 1620 och 1720.

    Det var bönder, bondsöner och drängar som skrevs ut till kriget allt eftersom armen behövde nytt folk. Det skapade enorma påfrestningar för befolkningen. Till slut fanns det i princip inga män kvar att skriva ut och statsmakterna var tvungna att lösa saken på annat sätt. I början av 1680-talet skapades det så kallade Indelningsverket. Det innebar ett nytt sätt att få fram solda­ter till de ständigt pågående krigen. Det bestämdes också hur dessa skulle avlönas.

    Indelningsverket

    Nu skapades en stående arme av soldater som var och en fick sig tilldelat ett soldattorp, som alltså var ett sorts tjänstebostad. Bönderna indelades i rotar som skulle ordna torp och od­lingsmark åt soldaten mot att bönderna själva slapp gå ut i krig. Det kom att dröja en bit in på 1700-talet innan alla rotar hade byggt egna torp.

    Indelta soldater och båtsmän blev ett begrepp för 200 år framåt. Indelningsverket avskaffades 1901 då den allmänna värnplikten infördes.

    Sorunda och Ösmo kom till största delen att tillhöra 1 :a Södermanlands Båtsmanskompani. Antalet rotar var 25 stycken i Sorunda, inkluderat Lisö och Torö och 17 stycken i Ösmo.

    Soldathustrur

    I och med Indelningsverket skapades en grupp kvinnor, soldathustrur, som i fredstid levde som torparhustru med sin man på soldattorpet. När mannen kallade ut i krig bodde hon och barnen kvar. Men om mannen stupade var hon tvungen att flytta från torpet och lämna över till den nya soldaten. Om han var ogift hände det att han gifte sig med företrädarens änka. Det kallades för att "konservera änkan'' och var ett praktiskt sätt för socknen att lösa försörjnings­problemen för soldatänkan och hennes eventuella barn.

    Soldatnamn

    Soldaten/båtsmannen fick namn efter någon egenskap eller efter rotens namn. Namnet var alltså kopplat till soldattorpet. Det innebar att soldaten lämnade sitt riktiga efternamn när han antogs som soldat och återtog det när han lämnade tjänsten. Nästa soldat fick samma namn.

    Bland de första soldatnamnen i våra trakter är till exempel Jacob Finsk, Abraham Fiskare, Hans Stark och Lars Bondedräng. Det intressanta är att efterföljande båtsmän får ta över nam­net trots att egenskapen inte längre stämmer.

    Båtsmän på Blommenstorp

    Båtsmännen på Blommenstorp hette under tidigt 1700-tal Lind för att senare byta namn till Blom. Troligtvis hade de tidiga båtsmännen inget eget torp att bo i för Blommenstorp anges som nybyggt 1748.

    Den sista båtsmannen på Blommenstorp hette August Berggren Blom. Han var född 1855 på Muskö och dog i torpet 1914. Han blev antagen till båtsman 1875 då han var 19 år gammal och tjänstgjorde fram till 1896 då han begärde avsked. Under sin tid i Flottan avancerade han från artillerist till vice korpral och senare till korpral.

    Han levde i torpet tillsammans med sin hustru Eva Wilhelmina Wretman. Eva Wilhelmina hade en son med sig in i äktenskapet, Carl Walfred. Makarna fick två gemensamma barn; Al­frida Elisabet och Arvida Maria. Både Carl Walfred och Arvida Maria dog 1881, men Alfrida Elisabet levde fram till 1964.

    Av kontraktet mellan rotebönderna och August Berggren framgår att det i lön utgick 150 kronor som ett engångsbelopp och dessutom skulle rotebönderna se till att årligen leverera vedbrand, 2 tunnor råg och hö och halm för två kor. Båtsmannen August åtog sig i gengäld att väl vårda torpet.

    Eva Wilhelmina bodde kvar i torpet fram till sin död 1924 och därefter anges det som "öde". Under senare år har torpet hyrts ut som fritidshus.

    Stenålders boplats

    Vid torpet finns en stenålderboplats som provundersöktes 1985. Man gjorde bland annat fynd av keramik och slagen kvarts. Boplatsen dateras till mellanneolitisk tid, cirka 2 300-2000 fkr. Boplatsen finns fortfarande kvar.

    Gravfält från yngre järnålder som består av cirka 100 gravar, varav 20 högar, 74 runda och 3 rektangulära övertorvade stensättningar samt tre skeppssättningar. Gravfältet kan dateras till yngre järnåldern (500 - 1050 efter Kristus). Under förhistorisk tid hade vanligen varje gård sin egen begravningsplats. Detta gravfält är dock så stort att det troligen utgjort begravningsplats för flera närliggande gårdar eller en by.

    Gravfält med cirka 30 anläggningar. Här finns 5 högar och 25 runda övertorvade sten­sättningar. Gravarna dateras till järnåldern (ca 500 f kr - 1050 e kr).

    Före kristendomens införande för ca 1000 år sedan hade varje gård sin egen begrav­ningsplats. Under den här tiden brändes den döde vanligtvis på ett bål tillsammans med sina ägodelar, mat och annat som kunde behövas i livet efter detta. Askan place­rades i en kruka. Själva graven markerades sedan på olika sätt - en större eller mindre hög, en stensättning av olika form eller kanske en rest sten.

    Många av gravarna kan vara svåra att se eftersom de blivit skadade av senare tiders ak­tiviteter. Under första världskriget grävdes skyttegravar som går kors och tvärs genom området.
    Två av gravarna har dessutom varit ombyggda till jordkällare. Här har alltså senare legat en gård eller torp men dess namn är okänt.

    Gravfält med 5 högar, 19 runda övertorvade stensättningar samt 1 kvadratisk stensätt­ning. Gravfältet dateras till järnålder (ca 500 före Kristus - 1050 efter Kristus).

    Före kristendomens införande för ca 1000 år sedan hade varje gård sin egen begrav­ningsplats. Under den här tiden brändes den döde vanligtvis på ett bål tillsammans med sina ägodelar, mat och annat som kunde behövas i livet efter detta. Askan place­rades i en kruka. Själva graven markerades sedan på olika sätt - en större eller mindre hög, en stensättning av olika form eller kanske en rest sten.

    Området kring Rappsta har varit bebott under mycket lång tid. Namn som slutar på -sta hör till de äldsta ortnamnen. Ändelsen betyder plats där någon "stannat" eller slagit sig ner "boplats': Första delen i namnet är nästan alltid ett personnamn.

    Ett torp under Nynäs gård. Husen är från början av 1800-talet och har använts som tullstation. Torpet Lövlund uppfördes i början av 1800-talet och var dagsverkstorp under storgodset Nynäs. Senare under 1800-talet ingick det i den grupp av torp och gårdar, som avstyckades från huvudgården och av vilka det bildades ett bolag, som kom att bli grunden till samhället Nynäshamn.

    I början av 1900-talet började Nynäs Villastad AB bygga ett stort lyxhotell uppe på berget. Hotellet skulle vara en del av en planerad bad- och kurortsanstalt.

    Den 16 maj 1903 kom kung Oscar Il med extrainsatt tåg från Stockholm för att bese platsen. Man hade ordnat med en provisorisk gångbro till bergets topp för att under­lätta för sällskapet att ta sig dit.

    Enligt Nynäs och Södertörns tidning den 22 maj 1903 blev konungen så förtjust i plat­sen och den storslagna utsikten att han begärde att platsen skulle döpas efter honom. Berget kallas därför Oscarsutsikten eller Oscarsberget och bron över till Trehörningen för Oscarsbron. Bron är en av Sveriges äldsta betongbroar, byggd år 1900.

    För att föreviga besöket skrev konungen sitt namn i berget, idag ifyllt med guld.
    Det stora hotellprojektet lades snart ned, förmodligen i brist på pengar. Istället bygg­des bad- och kurortsanstalten på ön Trehörningen ett par år senare.

    Efter drygt 87 år var det åter dags för ett officiellt kungligt besök i Nynäshamn. Den 24 augusti 1990 gjorde Carl XVI Gustaf och drottning Silvia ett officiellt besök i kommu­nen. Besöket förevigades med kungaparets namnteckningar i Oscarsberget.

    Här i bergskanten finns flera jättegrytor. Jättegrytorna bildades under istiden när isälvarnas vatten fick stenar (löpare) att rotera och skulptera ut grytor i berget. Nam­net kommer av att man förr i tiden trodde att jättarna lagat sin mat i grytorna.

    Jättegrytor är ofta vattenfyllda. När man förr i tiden ville ha vatten med magisk kraft hämtades detta ur en jättegryta. Vattnet fick man inte ta gratis, så man kastade i ett mynt eller liknande som betalning. Därför kan man ibland hitta mynt eller andra små­saker i botten av en jättegryta.

    Det magiska vattnet kunde användas för både onda och goda saker. Till exempel så
    "stöpte'' man över en sjuk person. Det gick till så att man slog smält bly i vatten. Figu­ren som då bildades hjälpte till att tolka vilken sjukdom den sjuke led av. Man kunde sedan blanda till mediciner utifrån detta.

    Torpet Sand var ett fiskartorp under Nynäs gods. Torpet var ett av många som brändes ner under de så kallade rysshärjningarna som drabbade den svenska ostkusten som­maren 1719.
    Vid torpet hade man tidigare samma år dragit fram timmer för att bygga en ny ladu­gård. Timret klarade sig undan att förstöras av ryssarna. När fienden sedan dragit sig tillbaka fick man använda timret för att uppföra ett nytt bostadshus. Man kan alltså med ganska stor säkerhet säga att huset är byggt på hösten 1719.

    I folkmun kallas torpet för Luddes stuga. Detta efter en Ludvig Samuelsson som bodde här fram till sin död 1935.

    Bostadsdelen är ett enda rum med stor öppen spis. Den norra delen av stugan är ett kallrum där man förvarade matvaror. I våra ögon är torpet litet och det kan vara svårt att förstå hur en familj med flera barn fick plats.

    Både Karlsta och Berga har varit bebodda under mycket lång tid. Totalt finns här minst 150 gravar och det tyder på att man bott här under lång tid. Gravfälten dateras till järnålder, cirka 500 före Kristus-1050 efter Kristus.


    Byarna Karlsta och Berga har varit bebodda under mycket lång tid. Ortnamn som syftar på en naturlig egenhet i landskapet, till exempel Berga (berg) hör till de allra äldsta. De är ungefär 2 000 år gamla. Även namn som slutar på -sta är gamla. Ändelsen anses betyda plats där någon "stannat" eller slagit sig ner "boplats': Första delen i namnet är nästan alltid ett mans­namn.

    Gravfälten har varit Berga- och Karlstabornas begravningsplatser. Totalt finns här minst 150 gravar i form av högar och stensättningar från järnålder (ca 500 fkr - 1050 e kr). Mängden gravar tyder på att det är många människor som bott här.

    Före kristendomens införande för ca 1000 år sedan hade varje gård sin egen begravningsplats. Under den här tiden brändes den döde vanligtvis på ett bål tillsammans med sina ägodelar, mat och annat som kunde behövas i livet efter detta. Askan placerades i en kruka. Själva gra­ven markerades sedan på olika sätt - en större eller mindre hög, en stensättning av olika form eller kanske en rest sten.

    Omkring år O då vattennivån låg cirka 10 meter högre än idag var landskapet häromkring ge­nomkorsat av vikar. Nynäsviken och Norviksfjärden hade förbindelse med varandra. Karlsta och Berga låg strategiskt vid denna vattenled.

    Redan under medeltiden ägde domkyrkan i Strängnäs jord i "Krakstad" som gården då kall­lades. Från 1600-talets början har gården hört till Nynäs gods. Under 1640-talet var Karlsta säteri och ståndsmässigt bebyggt med ett hus i två våningar med fem rum i varje. Hela gården brändes 1719 under rysshärjningarna. I början av 1800-talet fanns 12 stycken byggnader på gården. Dessa har succesivt försvunnit. Det nuvarande bostadshuset är troligen från 1830-ta­let. Under en period fungerade huset som bostad för kvinnor som blivit änkor efter arbetare på Nynäs gods.

    Om Berga vet vi att en Staffan Sasse sålde två gårdar där till Gustav Vasa 1540. De köptes år 1600 av riksrådet Claes Bielke som ägde Nynäs gods. År 1692 kom de åter i kronans ägo. Den ena gården anslogs till häradsfogdens och den andra till landsekreterarens lön. Sedan 1699
    har gården hört till Nynäs gods. Numera finns endast ett hus kvar.
    Hålväg

    Vägen är en del av ett gammalt system av stigar som löpte genom trakten. Hålvägar bildas genom det naturliga slitage som uppstår när människor till fots eller till häst, under lång tid använt samma stigar. Oftast är hålvägar tydligast i sluttningar där rinnande regnvatten bidra­git till att marken eroderats.

    Dalgången, där nuvarande Teknikervägen går, var tidigare vattenfylld och det fanns troligtvis ett vadställe nedanför Karlsta som hade vidare förbindelse med hålvägen norrut.

    Efter första världskriget var nöden stor även i Sverige. Arbetslösheten som 1918 var 4,6 % hade 1922 ökat till 34,3 %.

    Statens Arbetslöshetskommission hade bildats redan 1914 med syftet att motverka en kommande förmodad arbetslöshet genom att skapa statliga arbeten. De statliga arbe­tena kallades AK-arbeten.

    År 1922 var cirka 35 000 man sysselsatta med att bygga vägar, dika ut våtmarker och avverka skog. Lönen var ca 75 % av den normala. Den som vägrade ta emot ett nöd­hjälpsarbete blev utan all ersättning. Ofta var arbetena långt hemifrån och man in­kvarterades i baracker.
    Så kallade AK-vägar finns i stora delar av landet. De är de sista vägarna som byggdes enbart med handkraft. De känns igen på sina raksträckor och sina tvära kurvor. I början av 1930-talet ersattes nödhjälpsarbetena av så kallade beredskapsarbeten.

    Texten kröns av Gustav V:s namnschiffer

    År
    1921 - 1932
    BYGGDES
    DENNA VÄG
    SÅSOM NÖD­-
    HJÄLPSARBETE
    AV
    SÖDRA
    SVERIGES
    STATSARBETEN

    Gravfältet består av cirka 100 anläggningar. Här finns högar, runda och rektangulära stensättningar samt tre skeppsättningar. Gravfältet dateras till yngre järnåldern (ca 500 e kr - 1050 e kr).

    Under den här tiden brändes den döde vanligtvis på ett bål tillsammans med sina ägodelar, mat och annat som kunde behövas i livet efter detta. Askan placerades i en kruka. Själva graven markerades sedan på olika sätt - en större eller mindre hög, en stensättning av olika form eller kanske en rest sten.

    Före kristendomens införande för ca 1000 år sedan hade varje gård sin egen begrav­ningsplats. Detta gravfält är dock så stort och har använts under så begränsad tid att det troligen varit en gemensam begravningsplats för flera närliggande gårdar eller en större by.
    Fornlämningar är skyddade enligt lag.

    Nynäs har legat på denna plats sedan slutet av 1200-talet. Gården flyttades då från en plats cirka 4 km norrut. Landhöjningen hade avsnört viken, nuvarande Älgviken, som gården då låg intill, så att den inte längre hade förbindelse med havet.

    Först kallades gården Näset men sedan Nynäs, alltså "Nya Näset': troligen för att inte blandas samman med något annat Näs. Här har släkter som Natt och Dag, Ulf, Flem­ming, Bielke, Sparre, Törnflycht med flera bott och verkat.

    Det högra huset, Kapellet, uppfördes troligen under 1600-talet på grundmurarna efter en mycket äldre anläggning. De sista gudstjänsterna hölls 1912, därefter inreddes byggnaden till bibliotek. Av interiören från kapellets tid återstår idag endast prediksto­len. Denna tillverkades 1599 av Casper Snickare för Ösmo kyrka varifrån den flyttades till kapeller 1667.

    Husvudbyggnaden till vänster är uppförd på 1830-talet och är ritad av arkitekten Fred­rik Blom.

    I parken växer Stockholms läns största ek. Den är över 10 meter i omkrets. Numera är den konserverad men var tidigare ihålig. Den användes då som "omklädningsrum'' när skärgårdsbefolkningen på söndagarna kom för att besöka gudstjänsten i kapellet och bytte om från vardagskläder till kyrkkläder.

    Fredrika Bremer bodde ett par somrar under sin barndom på Nynäs. Professor Hjal­mar Sjögren ägde gården från 1892 och till sin död 1922. Hjalmar Sjögren arbetade för att realisera planerna på järnväg, villastad och industrier och kan kallas "Nynäshamns stads grundare".

    Norr om herrgården, vid gamla Nynäsvägen, ligger Nynäs gods begravningsplats. Begravningsplatsen var till för dem som arbetade på godset och för familjerna från de underlydande torpen.

    Var vänlig respektera att gården är privatägd.

    Jättekast, eller flyttblock, är stora stenar som blivit transporterade med hjälp av in­landsisen. När isen smälte hamnade blocken på markytan eller som här i en spricka i berget.
    De stora stenblocken kan ligga ensamma ute på en slätt eller högt uppe på ett berg. Deras ovanliga placering fick folk att tro att det var jättar som kastat dem och de kall­lades därför för jättekast.

    Många gånger troddes jättarna ha försökt kasta blocken mot någon kyrka för att tysta klockringningen. Jättarna tålde nämligen inte ljudet av klockorna.

    I Svenska Turistföreningens årsskrift 1909 berättar Hugo Samzelius om det stora flytt­blocket som ligger fastkilat i en ravin. Han berättar också om stigen från Månberget som går i ravinen under jättekastet.

    Under de många miljoner år som påverkat vår trakts geologiska utveckling, har olika klimatförhållanden och olika havsnivåer påverkat landskapet. Ibland har stora natur­katastrofer grundligt förändrat hela landskapbilden.

    Vid en sådan naturkatastrof - ett vulkanutbrott eller en jordbävning - sprack berg­grunden och flytande lava trängde upp i sprickorna. Det bildades så kallade lavagång­ar som man kan se lite varstans i trakten.

    Ibland blir de extra tydliga, som här vid Nålsögat där lavan har vittrat bort och lämnat sprickan i berget öppen.

    Sprickan går att följa i berget upp mot vattentornet.

    Under badortstiden i början av 1900-talet var Nålsögat en av Nynäshamns turist­attraktioner och finns avbildad på en mängd vykort.

    Runor

    Runorna är vårt äldsta skriftspråk. De har funnits i Norden från omkring 200 e kr. Runornas kantiga form tyder på att man från början ristade i ett mjukare material än sten, till exempel trä eller ben. Först i slutet av 900-talet och under 1000-talet börjar man resa runstenar eller rista runor i ett jordfast block. Seden att resa runstenar hör ihop med kristendomens införande i Norden. Det var troligen en ganska turbulent tid där det var viktigt att visa att man övergått till den kristna tron.

    Det finns ungefär 2 500 bevarade runinskrifter i Norden från denna period. På de allra flesta finns ett kristet kors eller någon annan hänvisning till att den döde antagit kristendomen. Det kan till exempel stå ”Gud hjälpe (själen)”. Runorna är oftast ristade i en drakslinga. Stenarna har varit målade i klara färger; vitt, rött och svart.

    En runsten är ett minnesmärke efter en avliden person men det är inte en gravsten så som vi menar idag. Texten är kortfattad – någon/några reser stenen efter någon som är död. Stenen placerades ofta vid allmänna färdvägar där många kunde se den. Förutom att visa att den döde bekände sig till kristendomen är de en sorts arvsdokument som talar om att de efterlevande övertagit den dödes status och egendom.

    Kristendomens intåg i Norden

    Kristendomen kom med en helt ny tro på alla människors lika värde och att alla människor hade en odödlig själ. Tidigare kunde man inte göra så mycket för att påverka sitt liv efter döden. Det bästa var att dö i strid, då fick man komma till Odens Valhall. Där fick man strida hela dagarna och på kvällarna dricka mjöd och festa på grisen Särimner. De som inte dog i strid, de gamla och sjuka, barn och kvinnor hamnade i Nifelheim, dödsriket. Där härskade den skrämmande gudinnan Hel. Där ville man helst inte hamna efter döden.

    Men kristendomen lärde också ut att själen måste passera skärselden på sin väg mot paradiset. Tiden i skärselden kunde förkortas genom gåvor till kyrkan. De många stenarna med ett kristet kors visar hur viktigt dåtidens människor tyckte att det var att visa att de antagit kristendomen. De efterlevande var medvetna om sitt ansvar för den dödes själ.

    Under hednisk tid gjordes ingen skillnad på fria män och kvinnors begravningar. Gravskicket med gravgåvor vittnar om omsorgen om de döda och deras liv i nästa värld. Genom en ståtlig begravning med gravgåvor och kanske en stor hög uppkastad över den döde visade de efterlevande sin status. På den kristna kyrkogården skulle man begravas utan gravgåvor i en oansenlig grav. I en övergångstid, mellan hedniskt gravskick och kristen begravning på kyrkogården kan resandet av en runsten istället fått vara statusmarkören.

    Att runstenarna till största delen är resta av män över män komplicerar det hela. Kristendomen lärde ju ut alla människors, även trälarnas, lika värde inför Gud. Om runstenen är en ersättning för det gamla begravningssättet borde det ju rimligtvis finnas lika många stenar resta över kvinnor, vilket det inte gör.

    Kristendomen spreds av missionärer, troligen på kungens uppdrag. De reste land och rike runt och spred sin lära. I takt med att allt fler blev kristna så började kyrkor att byggas. Dit skulle de kristna kunna ta sig för att höra mässan, döpa sina barn och begrava sina döda. Det krävde i sin tur att vägnätet behövde byggas ut. Att anlägga väg eller bygga bro över sankmarker blev ett sätt att visa sin fromhet. Ofta nämns också sådant på runstenarna.

    Runskriften

    Enligt den fornnordiska mytologin var runorna av gudomligt ursprung. Guden Oden hängde sig själv i världsträdet, Yggdrasil, för att uppnå högre visdom. Oden lärde sedan människorna i Midgård hemligheten med runorna. På så sätt blev runorna våra förfäders skrivtecken.

    Men riktigt var och hur runskriften uppstod vet man inte. Runorna verkar ha använts av alla germanfolk på kontinenten men kom att utvecklas och överleva längst i Skandinavien.

    Den ursprungliga runraden bestod av 24 tecken som indelades i tre grupper med åtta tecken i varje. Runraden brukar kallas för ”futharken” efter de första sex runorna.

    Varje runa hade ett namn som började med det ljud som runan betecknade. Till exempel så kallades t-runan ”Tyr” och s-runan ”Sol”. Dessa 24 tecken återgav de germanska språkljuden.

    Mot slutet av 700-talet utvecklades språket i Norden till ett samnordiskt språk som utgör grunden för modern svenska, danska, norska, färöriska och isländska. Av dessa nordiska länders nutidsspråk är det isländskan som är mest troget vikingatidens språk. Vid den här tiden gjorde man också en modifiering av skriften. Runornas antal minskade från 24 till 16. Varje runa måste nu användas för att ange två eller flera ljud. Till exempel b och p, t och d, k och g. Dessutom behövde man bara hålla reda på fyra vokalrunor som fick täcka samtliga vokalljud.

    Det är den 16-typiga runraden som används på de vikingatida runstenarna.

    Runristarna

    Hittills känner man till ett hundratal runristare i Uppland men bara ett trettiotal i Sörmland. De mest kända namnen är Balle, Visäter, Halvdan och Öpir. Men de flesta stenarna är osignerade och därför kan det vara svårt att veta vem som verkligen ristat dem.

    Det pågår ständigt forskning kring runstenarna. Man försöker datera dem genom att jämföra ornamentik, runformer, textformulering med mera. Man använder också ny teknik, till exempel laser för att analysera huggningsteknik och på så sätt kunna fastställa vem som ristat stenarna.

    Det pågår också diskussioner kring vilka som ristade stenarna. Var det någon run- och ristningskunnig person hemma i byn eller fanns det professionella runristare som reste omkring och åtog sig uppdrag?

    På senare år har man, genom att använda sig av dessa metoder, vågat sig på att para ihop även osignerade stenar med vissa specifika runristare. När man parar ihop osignerade stenar med en ristare så kallas det för att attribuera och det anges med ett (A). Det råder alltså en viss osäkerhet om det är rätt ristare.

    I vår kommun finns endast två stenar som är signerade. Det är SÖ 219 (Blista) som signerats av Hägvid och SÖ 233 (Trollsta) som signerats av Amunde. Han har också signerat en idag försvunnen runsten i Sorunda kyrka (SÖ 215).

    Men genom att jämföra de olika stenarna med de signerade, både här och på andra platser har man kunnat para ihop fler stenar med dessa två ristare. Dessutom har man kunnat identifiera ytterligare en person nämligen Halvdan.

    Attribuerade till Amunde är följande stenar: SÖ 217 (Berga), SÖ 224 (Grödby), SÖ 229 (Torp), SÖ 254 (Vansta), SÖ 226 (Norr Stutby).

    Attribuerade till Hägvid är följande stenar: SÖ 218 (Billsta), SÖ 220 Blista), SÖ 221 (Blista), SÖ 225 (Grödby), SÖ 227 (Sundby), SÖ 248 (Björsta), SÖ 255 (Vidby).

    Attribuerade till Halvdan är följande stenar: SÖ 252 (Säby), SÖ 256 (Älby), SÖ 235 (Västerby).

    Runristningar i Nynäshamns kommun

    I kommunens finns 27 kända ristningar kvar men det har funnits flera. Det vet man genom tidigare uppteckningar och berättelser. Att runstenar försvunnit är inte så konstigt. Under de tusen år som gått sedan de ristades kan de ha fallit omkull, blivit övervuxna med mossa eller flyttade för att användas som byggnadsstenar. En runsten var ju redan tillhuggen och perfekt att placera i en grund eller som brofundament till exempel.

    En del runstenar har också flyttats in i kyrkor och murats in i väggen och därmed ”försvunnit”.

    I början av 1600-talet var vår förste riksantikvarie Johannes Bureus verksam. Han reste runt och letade upp runristningar som han också lät rita av. Därför kan vi idag ofta rekonstruera texten på skadade stenar. Vi har också teckningar av stenar som försvunnit. Även fornforskaren Richard Dybeck som reste runt i trakten under mitten av 1800-talet ritade av ett antal stenar.

    För Sorundas del har vi en teckning på en sten som ska finnas under golvet i kyrkan. Texten på den stenen lyder:

    ”Rolv och Sven reste stenen efter Frösten … och efter Gunnulv, sin broder. Amunde högg runorna.”

    Här har vi alltså ytterligare en sten som Amunde har signerat. Det finns också uppgifter om att det funnits en runsten vid Aska. Den slogs sönder i bitar och lades i ett fundament till en bro.

    För Ösmos del finns också en uppgift om en runsten i kyrkans vapenhus och en försvunnen sten som stått vid Älby och ytterligare en sten som stått vid Vansta.

    Åtminstone 4 stenar i Sorunda och 3 stenar i Ösmo är försvunna sedan 1600-talet.

    Ingvar den Vittfarne

    Det är en utbredd uppfattning att runstenarna i första hand restes över män som dog utomlands på vikingafärder. Men av de cirka 2 500 runstenar som är från tiden 900 - 1100 e kr är det endast cirka 160 stycken som nämner utlandsfärder.

    Det är naturligtvis dessa stenar som är mest spektakulära och som sätter igång fantasin. Till exempel de många så kallade Ingvarsstenarna, varav vi har en i vår kommun (SÖ 253, Vansta). Texten lyder: Sven och Sten reste stenen efter Toste, sin fader, som dog i Ingvars följe, och efter Östen, Alvhilds son”.

    Den mest berömda Ingvarsstenen är den som står vid Gripsholms slott i Mariefred, rest över Harald, bror till Ingvar. Den är skriven på vers och lyder

    De foro manligen

    fjärran efter guld

    och österut

    gåvo örnen föda.

    De dogo söderut

    i Särkland.

    Om Ingvar berättas i den isländska sagan Ingvar den Vittfarne. Enligt sagan så for Ingvar iväg år 1036 med 30 fullt bemannade skepp. Första anhalten var Gårdarike och furst Jaroslav i Kiev. Enligt den ryska Nestorskrönikan samlade Jaroslav vid denna tid en styrka för att tåga mot nomadfolket petjenegerna. Med bland de stridande på furst Jaroslavs sida fanns varjager, som nordborna kallades i öst. Efter några år for Ingvar och hans män vidare söderut längs Dnepr till Svarta havet. Där seglade/rodde de vidare längs floderna Rioni och Kura. Småningom nådde man Kaspiska havet och det som då kallades Särkland.

    Under återfärden mot hemlandet ungefär år 1041 förlorade Ingvar många män i en sjukdom, kanske dysenteri, kanske pest. Även Ingvar dog. Det sägs att endast ett skepp nådde hemlandet igen. De överlevande fick då resa runt i bygderna om meddela de sorgliga nyheterna till de hemmavarande.

    Danagäld

    Anfallen på England började redan år 980 då kung Ethelred den rådville (978-1016) var kung i England. Den ena vikingahären efter den andra gick till angrepp och för att rädda sig från dem betalade kungen ut allt större summor silver. Detta kallades för ”danagäld” vilket betyder ”skatt åt danskarna”.

    Första gången man betalade för att slippa vikingarnas härjningar var år 991. Då betalades 10 000 pund silver ut åt Olov Tryggvasson då han med 93 skepp hotade England. Så fortsatte det med jämna mellanrum fram till år 1018 då den sista gälden betalades ut åt Knut den store.

    Totalt betalade England till härjande vikingaflottor ut 97 000 kilo rent silver mellan åren 991 och 1018. Seden att utbetala gäld upphörde i och med att Knut den store blev kung i England.

    Silvret fördelade skeppshövdingarna sedan ut till sina män. Att komma hem från ett vikingatåg med silver var ju också något att skryta om vilket man kan se på vissa runstenar. Till exempel på U 344 som står i Orkesta i Uppland. Den är rest av och över en man som hette Ulf och lyder ”Och Ulf har i England tagit tre gälder. Det var den första, som Toste gäldade. Sedan gäldade Torkel. Sedan gäldade Knut.”

    Ett annat exempel är ju Gudves sten från Spelviks socken i Södermanland, SÖ 166. ”… Gudve var västerut i England, gäld skiftade han...”

    Knut den store

    Knut var född cirka 995 i Danmark som son av den danske kungen Sven Tveskägg och hans första hustru Gunhild.

    Knut deltog i sin fars vikingatåg till England. År 1015 seglade han själv dit med en stor flotta och stred mot kung Ethelred II. Han lyckades lägga under sig mer och mer land och belägrade bland annat London. Ethelred II dog 1016. Knut besegrade Ethelreds son Edmund Järnsidas trupper i ett slag i Essex. De kom överens om att sluta fred och dela England mellan sig. När Edmund kort därefter dog blev Knut utropad till hela Englands kung. Han befäste sin makt genom at gifta sig med Ethelreds änka Emma av Normandie.

    När Knuts äldre broder Harald avled 1018 blev han kung i Danmark. År 1028 besegrade han kung Olav den helige och blev kung även i Norge. Knut dog i England 1035.

    På runstenen vid Berga (SÖ 217) som är rest över Otrygg finns namnet Knut på en av hans söner.

    Knut är ett ovanligt namn som nästan enbart förekommer inom den danska kungaätten. Otrygg kan ha varit med och stridit under Knut och velat hedra hans minne genom att ge en son namnet Knut. Det bör i så fall ha skett efter Knuts död 1035. Och stenen efter Otrygg är i så fall rest efter detta årtal.

    Läs mer:

    Jansson, Sven B F. 1977. Runinskrifter i Sverige. Uppsala.

    Augustsson, Cecilia. I ormens tecken. Ytstrukturanalys av de sörmländska Ingvarsstenarna. CD-uppsats i laborativ arkeologi 99/00. Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet.

    Kitzler Åhfeldt, Laila. 2017. Runristare och mobilitet i Södermanland. Riksantikvarieämbetet.

    Budtz, Palle. 1996. Vikingatida runstenar i Sorunda socken. Sorunda hembygdsförening. Solna.

    Larsson, Mats G, 1997. Ett ödesdigert vikingatåg: Ingvar den Vittfarnes resa 1036-1041. Stockholm.

    Under de många tusen år som gått sedan människan började befolka våra trakter och lämna spår efter sig har mycket hänt. Vi har blivit fler och fler, vi har övergett hedendomen och blivit kristna, vi har börjat odla jorden på ett mer storskaligt sätt och så vidare. Det här har lett till att gravfält blivit bortodlade eller att runstenar murats in i kyrkor eller tagits som byggnadsmateriel. Mycket av det våra förfäder lämnade efter sig är idag borta även om det är svårt att tro det när man ser en karta över bevarade fornlämningar i vår kommun.

    Utsnitt ur Riksantikvarieämbetets fornlämningskarta.

    Ibland har vi sådan tur att någon beskrivit eller avbildat en idag försvunnen fornlämning.

    I början av 1600-talet reste vår förste riksantikvarie Johannes Bureus omkring och tecknade av och tolkade en mängd runstenar. Hans teckningar av då kända runstenar i Sorunda och Ösmo är bevarade och är ovärderliga för vår kunskap. Det gäller till exempel den idag försvunna runstenen vid Sorunda kyrka med inskriften ”Rolv och Sven reste stenen efter Frösten … och efter Gunnulv, sin broder. Amunde högg runorna.”

    Rannsakningar efter antikviteter

    Men den första stora inventeringen av fornminnen i Sverige skedde mellan 1667 och 1693. År 1666 hade Johan Hadorph tillträtt som riksantikvarie. Han utarbetade en rapport om fornminnesvård och kom med förslag på hur viktiga minnen från historisk tid skulle skyddas.

    Hela projektet, som kallades ”Rannsakningar efter antikviteter” stöddes av rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie. Under 1600-talets stormaktstid ansågs det viktigt att bevara ”fädernas minnesmärken” för att kunna berätta om rikets långa historia. Dessa minnesmärken höll långsamt på att förstöras.

    Hadorphs rapport ledde till ett kungligt brev som skickades ut till ärkebiskopen och biskoparna i landet. Dessa uppmanades att se till att kyrkoherdarna i respektive socken skulle uppteckna de ”antikviteter” som fanns i deras socknar. Med brevet följde instruktioner om vad som skulle upptecknas. Det var borgar, skansar, fornborgar, runstenar, gravhögar och kungars, furstars eller andra förnäma personers gravar. Men också annat som prästerna kunde finna märkvärdigt. Prästernas rapporter skulle skickas in till Antikvitetskollegiet.

    Listan utökades så småningom till att också omfatta bland annat offerkällor och gamla böcker som kunde finnas i kyrkorna.

    Det mesta av rannsakningarna finns idag bevarade på Kungliga biblioteket i Stockholm. Det omfattar cirka 1 200 socknar i form av handskrivna blad. Materialets innehåll är väldigt blandat. Vissa präster har bara gjort en kortfattad lista medan andra ritat av runstenar och gravhögar med stor inlevelse. Ibland finns också folksägner nedtecknade.

    Rannsakningarna finns idag också utgivna i tryck genom Kungl Vitterhetsakademiens försorg.

    Rannsakningarna i Sorunda och Ösmo

    För våra trakter har prästerna tyvärr inte varit så konstnärliga av sig. Deras rapporter består av listor på runstenar och gravhögar som de kallar jättegravar. Man kan få en del fantasifulla beskrivningar av vad som händer om man besöker en jättegrav. Prästen Erland Dryzelius i Sorunda berättar att det finns en stor hög i Stenby backe där Hinhåle (djävulen) bor. En man vid namn Olof Ersson ifrån Stutby gick dit trots att han blev varnad av folket i Stenby. Det höll på att gå riktigt illa för han blev ”så illa kramat, at han viste intet annat än han skulle döö.”

    Dryzelius berättar också att runstenen vid Berga (SÖ 217) hittades liggande i jorden och grävdes upp av en bonde vid namn Anders Larsson.

    För Ösmos del berättar prästen Olaus Laurentius Weldt även han om jättegravar och runstenar. Han berättar bland annat att den runsten som ska finnas i kyrkan är ditförd från ett ställe på kyrkbacken. Där ska den ha stått omgiven av stora högar och stenringar. I kyrkan finns också ett antal gamla brev med oläslig text.

    Fornforskarna Richard Dybeck, Gustaf Upmark och Erik Brate

    Tre andra personer som också betytt mycket för att vi idag vet en del om försvunna fornlämningar är Richard Dybeck, Gustaf Upmark och Erik Brate.

    Richard Dybeck, som skrev nationalsången Du gamla, du fria, föddes 1811 och dog 1877. Han var juristen som kom att ägna stora delar av sitt yrkesliv åt att resa runt och teckna av runstenar och andra minnesmärken.

    Gustaf Upmark var född 1844 och dog 1900. Han var intendent vid Nationalmuseum och intresserade sig främst för hemslöjd. Han reste runt i Sörmlandssocknarna och nedtecknade sägner och folkminnen.

    Erik Brate blev professor vid Uppsala universitet efter att ha studerat forngermaniska språk och sanskrit. Han var en av våra främsta runologer och gav bland annat ut verket Södermanlands runinskrifter 1924, samma år som han dog.

    Lantmätaren som arkeolog

    En annan källa till försvunna fornlämningar är de kartor som producerats genom flera hundra år. Det är olika sorters kartor över byarna – ägodelningar, storskiftes- och laga skifteskartor med mera.

    Ibland har lantmätaren även noterat andra saker än diken, gårdstomter och gärdesgårdar. Sådant som ättebackar, rishopar och runstenar. Här kan nämnas några exempel.

    Lantmätaren Jacob Braun som på en ”geometrisk avmätning” av Trollsta by 1725 ritar ut platsen för de runstenar (SÖ 233, 233, 234) som senare försvann och återupptäcktes i husgrunder.

    När lantmätaren Gabriel Boding gör storskifte i Frölunda by 1771 markerar han både en ättebacke som idag är försvunnen och runinskriften i berget (SÖ 222). Det är första gången dessa runor observerats. Den försvunna ättebacken är Frölundas gamla gravfält.

    Lantmätaren Gabriel Boding gör en ”geometrisk avfattning” av Marsta by år 1767 och samtidigt ritar han in Fållnäs gård. Mitt på gårdsplanen vid Fållnäs syns en rund ring som är rester efter den kastal som en gång stod där och som idag är helt borta. Boding beskriver kastalen med sina gråstensmurar men kallar den för en vikingaborg.

    Kontakt

    Sanna Jonsson

    antikvarie, planarkitekt
    08-520 684 85
    sanna.jonsson@nynashamn.se

    Sidan senast ändrad:

    Sidan senast ändrad:

    Saknar du något på denna sida?

    På nynashamn.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?