Nynäshamns kapell.

En rik historia

Här finns spår av människor i alla tidsepoker från förhistorisk tid till nutid. Du finner allt från stenåldersboplatser, bronsåldersrösen, gravfält från järnåldern till runstenar och husgrunder. På ett femtiotal platser finns fornlämningar som vårdas och skyltas. Staden Nynäshamn har en kortare historia.

Nynäshamn – den unga staden

Fram till slutet av 1800-talet existerade inte Nynäshamn. Då fanns bara Nynäs gods och några små torp låg utspridda över området som skulle bli Nynäshamns tätort. I slutet av 1800-talet köptes Nynäs gods av professor Hjalmar Sjögren som hade stora planer för området. Hans tanke var att anlägga en villastad och badort samt Stockholms uthamn och dra en järnväg så att godset kunde lastas om. Det var när järnvägen blev klar i början av 1900-talet som befolkningen ökade på allvar. Nynäshamn blev köping 1911 och stad 1946.

Hamnen, järnvägen, bad- och kurort

1898 påbörjades bygget av hamnen och järnvägen. Fyra år senare startade båttrafiken mellan Nynäshamn och Gotland och 1901 invigdes järnvägen, Nynäsbanan.

1901 startade uppbyggnaden av Nynäshamn som bad- och kurort. Ett lyxhotell började byggas och i maj 1903 besökte kung Oscar II bygget som då endast hade grunden klar. Hotellbygget fullföljdes dock aldrig. Trehörningen blev så småningom centrum för badortsverksamhet. Mellan 1906-1913 byggdes Badhotellet, Parkhotellet, Strandhotellet och kasino. Affärerna blomstrade men under första världskrigets utbrott stagnerade verksamheterna och upphörde sedan helt.

Den större industrin var Holmers mekaniska verkstad som startade 1903. År 1913 flyttade Telegrafverkets verkstäder med sina arbetare från Stockholm till Nynäshamn och 1928-29 byggde Axel Ax:son Johnsson & Co ett oljeraffinaderi - i dag en av kommunens största arbetsgivare.

Ösmo – rik på historia från stenåldern till nutid

Den plats där Ösmo ligger idag var betydelsefull redan under förhistorisk tid. I modern tid dominerade jordbruket och de stora gårdarna, men på 1950-talet förändras Ösmo och byggandet tog fart. På 1970-talet byggdes nuvarande centrum.

Förhistorisk tid

Området runt Gryt och Nyble har haft en strategisk betydelse under förhistorisk tid. Här löpte flera vattenvägar samman. Redan på stenåldern, för cirka 4 000 år sedan, bodde människor här vid strandkanten. Senare, under bronsåldern, knackade man in skepp, solkors och skålgropar i berghällarna vid Gryt. Att det bott människor i området även under järnålder visar ett stort antal gravfält från de cirka 1000 år som tidsperioden omfattar.

Sorunda - fornlämningar och Moa Martinson

Sorunda tillhör de mest fornlämningsrika socknarna i Stockholmstrakten, 21 runstenar, några hällristningar, bromsåldersrösen, fornborgar och hundratals gravfält med tusentals större och mindre gravhögar präglar landskapet. På Sorunda malmar finns också en forntida fångstgrop och en stor skeppssättning. Från historisk tid finns lämningar av kvarnar, torp, odlingsmarker samt tilläggsplatser för båtar.

Besök Moa Martinson

En annan sevärdhet i Sorunda är Johannesdal, Moa Martinsons hem och skrivstuga. Torpet står kvar med komplett inredning i det skick författaren lämnade det vid sin död 1964. Här i stugan vid sjön Västra Styran utvecklade även hennes make Harry Martinson sitt författarskap. Sällskapet Moas Vänner har guidade visningar under sommaren.

Torpet renoverades 2017 och numera organiserar Sällskapet Moas Vänner utflykter med guidad visning av Johannesdal under sommarhalvåret.

På Landsort finns mycket att uppleva för den som är intresserad av militärhistoria.

Landsort – upplev historien på nytt

Landsort är ett levande skärgårdssamhälle med en spännande historia. På visitlandsort.se kan du uppleva och ta del av det maritima arvet, dramatiken om sjöfarten, Landsorts militärhistoria och dramat om Östersjön och dess framtid. Inte minst är det en stor upplevelse att här på Stockholms skärgårds sydligaste utpost besöka fyren som är Sveriges allra äldsta, Landsorts fyr.

Lotskyrkogården eller Herrhamra kyrkogård

Redan i ett sockenstämmoprotokoll 1694 heter det att kyrkogården "af urminnes tider varit hafver': Den har troligen från början använts för sjöfarande. Herrhamra hamn var en mycket anlitad hamn och ankarplats. Den nämns redan cirka år 1300 i den seglingsbeskrivning som finns i den danske kungen Valdemars jordebok. Kyrkogården används än idag.

Våra kyrkor

Kyrkorna står för en viktig del i vår historia och speglar i många delar vår utveckling. Här kan man verkligen uppleva historiens vingslag tillsammans med nutida uttryck. I Nynäshamns kommun finns det fyra kyrkor och två kapell. Den äldsta kyrkan är Ösmo kyrka som byggdes under 1100-talet.

Nynäshamns kyrka
Kyrkan är ritad av professor Lars Israel Wahlman och stod färdig 1930. Då hade den kyrkliga syföreningen och föreningen Kyrkans vänner under drygt 15 års tid samlat in pengar och gåvor för att kunna bekosta kyrkobygget. Under 2018 genomfördes en omfattande renovering av kyrkan.

Ösmo kyrka
Den äldsta stenkyrkan uppfördes under 1100-talets senare del. Kyrkan moderniserades på 1300-talet genom att det gamla koret revs och ersattes med ett som var både högre och bredare. Invändigt är kyrkan utsmyckad med målningar utförda av Albertus Pictor, medeltidens mest namnkunnige kyrkomålare.

Sorunda kyrka
Sorunda kyrka är en av de största sockenkyrkorna i Södermanland. Stenkyrkans äldsta delar är från slutet av 1100-talet. Kyrkan byggdes ut och förändrades flera gånger under 1400- och 1500-talen.

Torö kyrka och Lotskyrkogården
Den nuvarande kyrkan uppfördes troligen 1699 i liggtimmer. Kyrkan reveterades 1849, det vill säga kläddes med puts.

Ett par kilometer längre bort finns den fantasieggande Lotskyrkogården. Redan i ett sockenstämmoprotokoll 1694 heter det att kyrkogården "af urminnes tider varit hafver": Från början har den troligen använts för sjöfarande och lotsar på Öja/Landsort.

Nynäshamns kapell
Kapellet på Nynäshamns kyrkogård invigdes 1925. Kapellet används gärna vid ceremonier och har ett klocktorn.

Landsorts kapell
Medel för byggandet av kapellet donerades av Helge Ax:son Johnson. Kapellet är ritat av slottsarkitekten Ove Leijonhufvud och började användas hösten 1939.

Skyltar som guidar

Runt om i kommunen finns skyltar som berättar om platsens historia.

Fornlämningar

I Nynäshamns kommun finns ett stort antal fornlämningar. De består av allt från stenåldersboplatser, bronsåldersrösen, gravfält från järnålder till runstenar och husgrunder. På respektive plats, i naturen, finns en skylt där du kan läsa om fornlämningen.

Nynäshamns stad

Båtmanstorpet Blommenstorp

Båtsmanstorpet Blommenstorp tillhörde rote 50 Solberga. I slutet av 1800-talet fanns tre stugor på platsen. Grunderna efter de försvunna stugorna går fortfarande att se.

Båtsmanshållet

Under 1600-talet och början av 1700-talet var Sverige en stormakt som förde krig på många fronter. Det krävde enormt många människoliv. Man räknar med att cirka 300 000 män från Sverige dog i samband med krigen mellan 1620 och 1720.

Det var bönder, bondsöner och drängar som skrevs ut till kriget allt eftersom armen behövde nytt folk. Det skapade enorma påfrestningar för befolkningen. Till slut fanns det i princip inga män kvar att skriva ut och statsmakterna var tvungna att lösa saken på annat sätt. I början av 1680-talet skapades det så kallade Indelningsverket. Det innebar ett nytt sätt att få fram soldater till de ständigt pågående krigen. Det bestämdes också hur dessa skulle avlönas.

Indelningsverket

Nu skapades en stående arme av soldater som var och en fick sig tilldelat ett soldattorp, som alltså var ett sorts tjänstebostad. Bönderna indelades i rotar som skulle ordna torp och odlingsmark åt soldaten mot att bönderna själva slapp gå ut i krig. Det kom att dröja en bit in på 1700-talet innan alla rotar hade byggt egna torp.

Indelta soldater och båtsmän blev ett begrepp för 200 år framåt. Indelningsverket avskaffades 1901 då den allmänna värnplikten infördes.

Sorunda och Ösmo kom till största delen att tillhöra 1 :a Södermanlands Båtsmanskompani. Antalet rotar var 25 stycken i Sorunda, inkluderat Lisö och Torö och 17 stycken i Ösmo.

Soldathustrur

I och med Indelningsverket skapades en grupp kvinnor, soldathustrur, som i fredstid levde som torparhustru med sin man på soldattorpet. När mannen kallade ut i krig bodde hon och barnen kvar. Men om mannen stupade var hon tvungen att flytta från torpet och lämna över till den nya soldaten. Om han var ogift hände det att han gifte sig med företrädarens änka. Det kallades för att "konservera änkan'' och var ett praktiskt sätt för socknen att lösa försörjningsproblemen för soldatänkan och hennes eventuella barn.

Soldatnamn

Soldaten/båtsmannen fick namn efter någon egenskap eller efter rotens namn. Namnet var alltså kopplat till soldattorpet. Det innebar att soldaten lämnade sitt riktiga efternamn när han antogs som soldat och återtog det när han lämnade tjänsten. Nästa soldat fick samma namn.

Bland de första soldatnamnen i våra trakter är till exempel Jacob Finsk, Abraham Fiskare, Hans Stark och Lars Bondedräng. Det intressanta är att efterföljande båtsmän får ta över namnet trots att egenskapen inte längre stämmer.

Båtsmän på Blommenstorp

Båtsmännen på Blommenstorp hette under tidigt 1700-tal Lind för att senare byta namn till Blom. Troligtvis hade de tidiga båtsmännen inget eget torp att bo i för Blommenstorp anges som nybyggt 1748.

Den sista båtsmannen på Blommenstorp hette August Berggren Blom. Han var född 1855 på Muskö och dog i torpet 1914. Han blev antagen till båtsman 1875 då han var 19 år gammal och tjänstgjorde fram till 1896 då han begärde avsked. Under sin tid i Flottan avancerade han från artillerist till vice korpral och senare till korpral.

Han levde i torpet tillsammans med sin hustru Eva Wilhelmina Wretman. Eva Wilhelmina hade en son med sig in i äktenskapet, Carl Walfred. Makarna fick två gemensamma barn; Alfrida Elisabet och Arvida Maria. Både Carl Walfred och Arvida Maria dog 1881, men Alfrida Elisabet levde fram till 1964.

Av kontraktet mellan rotebönderna och August Berggren framgår att det i lön utgick 150 kronor som ett engångsbelopp och dessutom skulle rotebönderna se till att årligen leverera vedbrand, 2 tunnor råg och hö och halm för två kor. Båtsmannen August åtog sig i gengäld att väl vårda torpet.

Eva Wilhelmina bodde kvar i torpet fram till sin död 1924 och därefter anges det som "öde". Under senare år har torpet hyrts ut som fritidshus.

Stenålders boplats

Vid torpet finns en stenålderboplats som provundersöktes 1985. Man gjorde bland annat fynd av keramik och slagen kvarts. Boplatsen dateras till mellanneolitisk tid, cirka 2 300-2000 fkr. Boplatsen finns fortfarande kvar.

Gravfält - idrottsparken

Gravfält från yngre järnålder som består av cirka 100 gravar, varav 20 högar, 74 runda och 3 rektangulära övertorvade stensättningar samt tre skeppssättningar. Gravfältet kan dateras till yngre järnåldern (500 - 1050 efter Kristus). Under förhistorisk tid hade vanligen varje gård sin egen begravningsplats. Detta gravfält är dock så stort att det troligen utgjort begravningsplats för flera närliggande gårdar eller en by.

Gravfält - gymnasiet

Gravfält med cirka 30 anläggningar. Här finns 5 högar och 25 runda övertorvade stensättningar. Gravarna dateras till järnåldern (ca 500 f kr - 1050 e kr).

Före kristendomens införande för ca 1000 år sedan hade varje gård sin egen begravningsplats. Under den här tiden brändes den döde vanligtvis på ett bål tillsammans med sina ägodelar, mat och annat som kunde behövas i livet efter detta. Askan placerades i en kruka. Själva graven markerades sedan på olika sätt - en större eller mindre hög, en stensättning av olika form eller kanske en rest sten.

Många av gravarna kan vara svåra att se eftersom de blivit skadade av senare tiders aktiviteter. Under första världskriget grävdes skyttegravar som går kors och tvärs genom området.
Två av gravarna har dessutom varit ombyggda till jordkällare. Här har alltså senare legat en gård eller torp men dess namn är okänt.

Gravfält - Rappsta

Gravfält med 5 högar, 19 runda övertorvade stensättningar samt 1 kvadratisk stensättning. Gravfältet dateras till järnålder (ca 500 före Kristus - 1050 efter Kristus).

Området kring Rappsta har varit bebott under mycket lång tid. Namn som slutar på -sta hör till de äldsta ortnamnen. Ändelsen betyder plats där någon "stannat" eller slagit sig ner "boplats': Första delen i namnet är nästan alltid ett personnamn.

Torpet Lövlund

Ett torp under Nynäs gård. Husen är från början av 1800-talet och har använts som tullstation. Torpet Lövlund uppfördes i början av 1800-talet och var dagsverkstorp under storgodset Nynäs. Senare under 1800-talet ingick det i den grupp av torp och gårdar, som avstyckades från huvudgården och av vilka det bildades ett bolag, som kom att bli grunden till samhället Nynäshamn.

Oscarsberget

I början av 1900-talet började Nynäs Villastad AB bygga ett stort lyxhotell uppe på berget. Hotellet skulle vara en del av en planerad bad- och kurortsanstalt.

Den 16 maj 1903 kom kung Oscar Il med extrainsatt tåg från Stockholm för att bese platsen. Man hade ordnat med en provisorisk gångbro till bergets topp för att underlätta för sällskapet att ta sig dit.

Enligt Nynäs och Södertörns tidning den 22 maj 1903 blev konungen så förtjust i platsen och den storslagna utsikten att han begärde att platsen skulle döpas efter honom. Berget kallas därför Oscarsutsikten eller Oscarsberget och bron över till Trehörningen för Oscarsbron. Bron är en av Sveriges äldsta betongbroar, byggd år 1900.

För att föreviga besöket skrev konungen sitt namn i berget, idag ifyllt med guld.
Det stora hotellprojektet lades snart ned, förmodligen i brist på pengar. Istället byggdes bad- och kurortsanstalten på ön Trehörningen ett par år senare.

Efter drygt 87 år var det åter dags för ett officiellt kungligt besök i Nynäshamn. Den 24 augusti 1990 gjorde Carl XVI Gustaf och drottning Silvia ett officiellt besök i kommunen. Besöket förevigades med kungaparets namnteckningar i Oscarsberget.

Oscarsberget - jättegrytor

Här i bergskanten finns flera jättegrytor. Jättegrytorna bildades under istiden när isälvarnas vatten fick stenar (löpare) att rotera och skulptera ut grytor i berget. Namnet kommer av att man förr i tiden trodde att jättarna lagat sin mat i grytorna.

Jättegrytor är ofta vattenfyllda. När man förr i tiden ville ha vatten med magisk kraft hämtades detta ur en jättegryta. Vattnet fick man inte ta gratis, så man kastade i ett mynt eller liknande som betalning. Därför kan man ibland hitta mynt eller andra småsaker i botten av en jättegryta.

Det magiska vattnet kunde användas för både onda och goda saker. Till exempel så
"stöpte'' man över en sjuk person. Det gick till så att man slog smält bly i vatten. Figuren som då bildades hjälpte till att tolka vilken sjukdom den sjuke led av. Man kunde sedan blanda till mediciner utifrån detta.

Luddes stuga eller Sand

Torpet Sand var ett fiskartorp under Nynäs gods. Torpet var ett av många som brändes ner under de så kallade rysshärjningarna som drabbade den svenska ostkusten sommaren 1719.
Vid torpet hade man tidigare samma år dragit fram timmer för att bygga en ny ladugård. Timret klarade sig undan att förstöras av ryssarna. När fienden sedan dragit sig tillbaka fick man använda timret för att uppföra ett nytt bostadshus. Man kan alltså med ganska stor säkerhet säga att huset är byggt på hösten 1719.

I folkmun kallas torpet för Luddes stuga. Detta efter en Ludvig Samuelsson som bodde här fram till sin död 1935.

Bostadsdelen är ett enda rum med stor öppen spis. Den norra delen av stugan är ett kallrum där man förvarade matvaror. I våra ögon är torpet litet och det kan vara svårt att förstå hur en familj med flera barn fick plats.

Kalvö, Berga - gravfält

Både Karlsta och Berga har varit bebodda under mycket lång tid. Totalt finns här minst 150 gravar och det tyder på att man bott här under lång tid. Gravfälten dateras till järnålder, cirka 500 före Kristus-1050 efter Kristus.

Karlsta Berga - gravfält

Byarna Karlsta och Berga har varit bebodda under mycket lång tid. Ortnamn som syftar på en naturlig egenhet i landskapet, till exempel Berga (berg) hör till de allra äldsta. De är ungefär 2 000 år gamla. Även namn som slutar på -sta är gamla. Ändelsen anses betyda plats där någon "stannat" eller slagit sig ner "boplats': Första delen i namnet är nästan alltid ett mansnamn.

Gravfälten har varit Berga- och Karlstabornas begravningsplatser. Totalt finns här minst 150 gravar i form av högar och stensättningar från järnålder (ca 500 fkr - 1050 e kr). Mängden gravar tyder på att det är många människor som bott här.

Omkring år O då vattennivån låg cirka 10 meter högre än idag var landskapet häromkring genomkorsat av vikar. Nynäsviken och Norviksfjärden hade förbindelse med varandra. Karlsta och Berga låg strategiskt vid denna vattenled.

Redan under medeltiden ägde domkyrkan i Strängnäs jord i "Krakstad" som gården då kalllades. Från 1600-talets början har gården hört till Nynäs gods. Under 1640-talet var Karlsta säteri och ståndsmässigt bebyggt med ett hus i två våningar med fem rum i varje. Hela gården brändes 1719 under rysshärjningarna. I början av 1800-talet fanns 12 stycken byggnader på gården. Dessa har succesivt försvunnit. Det nuvarande bostadshuset är troligen från 1830-talet. Under en period fungerade huset som bostad för kvinnor som blivit änkor efter arbetare på Nynäs gods.

Om Berga vet vi att en Staffan Sasse sålde två gårdar där till Gustav Vasa 1540. De köptes år 1600 av riksrådet Claes Bielke som ägde Nynäs gods. År 1692 kom de åter i kronans ägo. Den ena gården anslogs till häradsfogdens och den andra till landsekreterarens lön. Sedan 1699
har gården hört till Nynäs gods. Numera finns endast ett hus kvar.
Hålväg

Vägen är en del av ett gammalt system av stigar som löpte genom trakten. Hålvägar bildas genom det naturliga slitage som uppstår när människor till fots eller till häst, under lång tid använt samma stigar. Oftast är hålvägar tydligast i sluttningar där rinnande regnvatten bidragit till att marken eroderats.

Dalgången, där nuvarande Teknikervägen går, var tidigare vattenfylld och det fanns troligtvis ett vadställe nedanför Karlsta som hade vidare förbindelse med hålvägen norrut.

Gamla Torövägen - minnesmärke över nödhjälpsarbetet

Efter första världskriget var nöden stor även i Sverige. Arbetslösheten som 1918 var 4,6 % hade 1922 ökat till 34,3 %.

Statens Arbetslöshetskommission hade bildats redan 1914 med syftet att motverka en kommande förmodad arbetslöshet genom att skapa statliga arbeten. De statliga arbetena kallades AK-arbeten.

År 1922 var cirka 35 000 man sysselsatta med att bygga vägar, dika ut våtmarker och avverka skog. Lönen var ca 75 % av den normala. Den som vägrade ta emot ett nödhjälpsarbete blev utan all ersättning. Ofta var arbetena långt hemifrån och man inkvarterades i baracker.
Så kallade AK-vägar finns i stora delar av landet. De är de sista vägarna som byggdes enbart med handkraft. De känns igen på sina raksträckor och sina tvära kurvor. I början av 1930-talet ersattes nödhjälpsarbetena av så kallade beredskapsarbeten.

Texten kröns av Gustav V:s namnschiffer

År
1921 - 1932
BYGGDES
DENNA VÄG
SÅSOM NÖD-
HJÄLPSARBETE
AV
SÖDRA
SVERIGES
STATSARBETEN

Kvarnängen - gravfält

Gravfältet består av cirka 100 anläggningar. Här finns högar, runda och rektangulära stensättningar samt tre skeppsättningar. Gravfältet dateras till yngre järnåldern (ca 500 e kr - 1050 e kr).

Under den här tiden brändes den döde vanligtvis på ett bål tillsammans med sina ägodelar, mat och annat som kunde behövas i livet efter detta. Askan placerades i en kruka. Själva graven markerades sedan på olika sätt - en större eller mindre hög, en stensättning av olika form eller kanske en rest sten.

Före kristendomens införande för ca 1000 år sedan hade varje gård sin egen begravningsplats. Detta gravfält är dock så stort och har använts under så begränsad tid att det troligen varit en gemensam begravningsplats för flera närliggande gårdar eller en större by.
Fornlämningar är skyddade enligt lag.

Nynäs gods - herrgård

Nynäs har legat på denna plats sedan slutet av 1200-talet. Gården flyttades då från en plats cirka 4 km norrut. Landhöjningen hade avsnört viken, nuvarande Älgviken, som gården då låg intill, så att den inte längre hade förbindelse med havet.

Först kallades gården Näset men sedan Nynäs, alltså "Nya Näset': troligen för att inte blandas samman med något annat Näs. Här har släkter som Natt och Dag, Ulf, Flemming, Bielke, Sparre, Törnflycht med flera bott och verkat.

Det högra huset, Kapellet, uppfördes troligen under 1600-talet på grundmurarna efter en mycket äldre anläggning. De sista gudstjänsterna hölls 1912, därefter inreddes byggnaden till bibliotek. Av interiören från kapellets tid återstår idag endast predikstolen. Denna tillverkades 1599 av Casper Snickare för Ösmo kyrka varifrån den flyttades till kapeller 1667.

Husvudbyggnaden till vänster är uppförd på 1830-talet och är ritad av arkitekten Fredrik Blom.

I parken växer Stockholms läns största ek. Den är över 10 meter i omkrets. Numera är den konserverad men var tidigare ihålig. Den användes då som "omklädningsrum'' när skärgårdsbefolkningen på söndagarna kom för att besöka gudstjänsten i kapellet och bytte om från vardagskläder till kyrkkläder.

Fredrika Bremer bodde ett par somrar under sin barndom på Nynäs. Professor Hjalmar Sjögren ägde gården från 1892 och till sin död 1922. Hjalmar Sjögren arbetade för att realisera planerna på järnväg, villastad och industrier och kan kallas "Nynäshamns stads grundare".

Norr om herrgården, vid gamla Nynäsvägen, ligger Nynäs gods begravningsplats. Begravningsplatsen var till för dem som arbetade på godset och för familjerna från de underlydande torpen.

Var vänlig respektera att gården är privatägd.

Jättekastet

Jättekast, eller flyttblock, är stora stenar som blivit transporterade med hjälp av inlandsisen. När isen smälte hamnade blocken på markytan eller som här i en spricka i berget.
De stora stenblocken kan ligga ensamma ute på en slätt eller högt uppe på ett berg. Deras ovanliga placering fick folk att tro att det var jättar som kastat dem och de kalllades därför för jättekast.

Många gånger troddes jättarna ha försökt kasta blocken mot någon kyrka för att tysta klockringningen. Jättarna tålde nämligen inte ljudet av klockorna.

I Svenska Turistföreningens årsskrift 1909 berättar Hugo Samzelius om det stora flyttblocket som ligger fastkilat i en ravin. Han berättar också om stigen från Månberget som går i ravinen under jättekastet.

Nålsögat

Under de många miljoner år som påverkat vår trakts geologiska utveckling, har olika klimatförhållanden och olika havsnivåer påverkat landskapet. Ibland har stora naturkatastrofer grundligt förändrat hela landskapbilden.

Vid en sådan naturkatastrof - ett vulkanutbrott eller en jordbävning - sprack berggrunden och flytande lava trängde upp i sprickorna. Det bildades så kallade lavagångar som man kan se lite varstans i trakten.

Ibland blir de extra tydliga, som här vid Nålsögat där lavan har vittrat bort och lämnat sprickan i berget öppen.

Sprickan går att följa i berget upp mot vattentornet.

Under badortstiden i början av 1900-talet var Nålsögat en av Nynäshamns turistattraktioner och finns avbildad på en mängd vykort.

Sorunda

Sorunda socken

Området kring Sorunda kyrka är sedan lång tid tillbaka den centrala delen av Sorunda socken.
I namnet Sorunda döljer sig två ord, nämligen Sor och Hundare. Sor ska troligen tolkas som sörja, gyttja efter de forna dyarna eller sankmarkerna söder och norr om kyrkan. Dessa är idag utdikade men kallas fortfarande för Dyarna.

Hundet, eller hundaret, var en enhet för rättskipning och förvaltning, krigsväsen och kult. Det var vår äldsta bygdeorgansation. Hundaret var indelat i tolfter med tolv gårdar i varje. Under medeltiden kom hundaret att byta namn till härad.

Kungshögen eller tingshögen i Sorunda

Högen mäter 40 meter i diameter och är drygt 5 meter hög. Den är därmed Södertörns största gravhög. I norr och väster finns rester efter en kantkedja bestående av synliga stenar
i markytan. Högen har antagligen ingått i ett större gravfält där stensättningen är den sista resten. De övriga gravarna är bortschaktade.

Strax söder om högen finns en stor grop. Troligen har man tagit en del av det material som krävdes för att bygga den därifrån. Högen kallas för "Tingshögen'' och kanske har man också använt den vid ting. Gropen skulle i så fall ha gett plats åt de som deltog på tinget. Enligt den muntliga traditionen ska högen även ha använts av aposteln Botvid, då han predikade för den första kristna församlingen i Sorunda någon gång på 1000-talet.

Det är också troligt att platsen varit en kultplats under hednisk tid. Namnet på grannbyn i sydost, Ullevi, kan tyda på detta. Ull hette en av de gamla nordiska gudarna och "vi" betyder helgedom eller helgad plats.

Det finns många exempel i Sverige på att man byggt den kristna kyrkan på den gamla kultplatsens ställe.

Vid Hoxla på andra sidan Dyån låg Sorundas andra kungshög. Den var cirka 32 meter i diameter och 3 meter hög. Den ingick i ett större gravfält som på grund av bebyggelse till stor del förstörts. Högen grävdes ut 1960 och kunde genom fynden dateras till vendeltid ( ca 550-800 e kr). I högen hittade man bland annat 67 liter brända ben från djur och människa, guld- och silverbleck, delar av svärdsfästen, en dräktnål , glasbägare och bitar av en benkam.

Ullevi backe och Ullevi udd

Gravfälten Ullevi udd och Ullevi backe ligger sydost om Sorunda kyrka.

Gravfälten på Ullevi udd och Ullevi backe anlades troligen av befolkningen från en numera försvunnen by. Gravfältetbestår av cirka 100 anläggningar. Det finns 23 högar, en skeppssättning samt 76 stensättningar. Gravarna kan dateras till yngre järnålder (ca 500-1050 e kr).

Vid Ullevi udd finns cirka 30 fornlämningar i form av stensättningar och en skeppssättning. Här finns också spår av fossila åkrar och boplatsterrasser.

Åsgropar - Fituna malm

När inlandsisen för bortåt 10 000 år sedan långsamt smälte av, bildades det sprickor
i isen, så kallade isälvar. I dessa älvar forsade vattnet fram med våldsam fart. Det var smältvattnet på isens översida som letade sig ner i sprickorna och drog med sig sten och grus. Isälvarna mynnade i havet, som fanns vid iskanten. Gruset spolades ut och blev liggande i en hög som förvandlades till en sträng varefter isen drog sig mot norr. Strängarna blev till vår tids grusåsar.

Ibland bröts ett större isberg loss och lades sig för isälvens utlopp. Isberget bakades in i gruset. När isberget så småningom smälte bildades en trattformig grop i grusåsen - en så kallad åsgrop.

Den åsgrop som ligger här kallas för Kogropen. På andra sidan vägen ligger ytterligare en, den kallas för Djuptapp.

Gravfält - Fullbro

Gravfältet består av minst 7 högar. Flera av dem har en diameter om 20 meter. Högarna ger än idag ett storslaget intryck. Men när de anlades på sitt åskrön under yngre järnålder (ca 500 - 1050 e kr), med Dyån rinnande nedanför måste de ha utgjort ett monumentalt inslag i landskapsbilden.

Fullbro betyder troligen "bron över ån Full': Innan Dyarna utdikades på 1880-talet var säkert Dyån en "full" å.

Vid gravfältet har det stått en runsten (SÖ 223). Fornforskaren Richard Dybeck hittade några fragment av stenen under en av sina resor i socknen i mitten av 1800-talet. Han ritade av dem och beskrev att stenen ursprungligen stått söder om ån, väster om bron och cirka 30 meter från vattnet. Inskriften lyder i översättning: " ... fadern efter sonen runor ... ': Idag är fragmenten försvunna.

Gravfältet är idag till viss del skadat genom bebyggelse och väg 225.

Grävfält och skepssättning - Torps malm

Inom fornlämningsområdet 313 finns tre olika typer av fornlämningar. Dels en skeppssättning som är cirka 28 meter lång, dels minst fyra runda stensättningar samt två resta stenar.
Skeppsättningen är troligen äldst. Den dateras till yngre bronsålder (ca 1100 - 500 fkr). Gravarna anlades sannolikt under äldre järnålder (ca 500 fkr - 500 e kr).

Skeppssättningen är inte utgrävd men från andra utgrävningar vet man att de kan vara fyndtomma. Man har då tolkat graven som en kenotaf - alltså en minnesvård över någon som avlidit på annan plats. Skepp hade en stark symbolisk innebörd under förhistorisk tid. Det var skeppet som förde den döde till dödsriket.

Om man står vid akterstenen i skeppssättningen och tittar söderut så kan man få en känsla av att segla ut över havet. Tänk bort alla träd och föreställ er när Dyarna i öster var fyllda med vatten.

Skeppssättningen består av ett femtiotal stenar varav ett tjugotal har fallit omkull, dessutom saknas några. Den har två klart markerade stävstenar och två stenar som markerar mitten som är högre än de andra. I motten finns en stor liggande sten som markerar mastens plats.

Stensättningarna är uppbyggda av relativt stora, klumpiga ganska glest liggande stenar.

De resta stenarna finns norr om skeppssättningen.

Under den här tiden brändes den döde vanligtvis på ett bål tillsammans med sina ägodelar, mat och annat som kunde behövas i livet efter detta. Askan placerades i en kruka. Själva graven markerades sedan på olika sätt - en större eller mindre hög, en stensättning av olika form eller kanske en rest sten.

Milsten - Torps malm

Fyra stolpar på varje mil
Milstolpen vid Torps malm är från 1809. På stentavlan står beteckningen för en fjärdedels mil. Milstolpar restes vid varje hel, halv och fjärdedels mil längs alla vägar där avstånden hade mätts upp. På stolpar som markerar en halv och fjärdedels mil brukar stentavlans övre del ha en rundad form och inskriptionerna är oftast enkla. Milstolpar som markerar en hel mil har spetsig topp och brukar ha fler inskriptioner på stentavlan.

Den här milstolpen restes på initiativ av direktör Sven Göransson från Lundby i norra Sorunda. Han var en inflytelserik person här i trakten vid 1800-talets början. Göransson såg bland annat till att landsvägen mellan Västerhaninge kyrka och Södertälje stad mättes upp av lantmätare.

Även landsvägen från Västerby mot Sorunda kyrka mättes. Den här milstolpen står vid denna väg. Göransson bekostade själv både mätningar och milstolpar. Kanske tyckte han att milstolparna ökade traktens anseende.

De flesta stora landsvägar mättes upp redan i början av 1700-talet. Fasta milstolpar av sten var viktiga för trafiken längs vägarna långt fram till slutet av 1800-talet. När kronans ämbetsmän reste genom riket så åkte de med bönder som väntade vid särskilda skjutshåll. Dessa låg med 2-3 mils mellanrum efter landsvägen. Skjutsböndernas ersättning bestämdes av hur långt de kört och med fasta milstolpar var fjärdedels mil kunde både resande och bönder räkna fram skjutsens längd. I takt med järnvägarnas utbyggnad mot slutet av 1800-talet kom skjutsbönder och gästgiverier längs vägarna att konkurreras ut.
Den här milstolpen flyttades något i samband med att vägen breddades 1994.

Gravfält - Gudby, Långbackarna

Här i Långbackarna finns ett gravfält med cirka 90 gravar från järnåldern ( ca 500 f kr - 1050 e kr). Det finns högar, stensättningar, 1 tresidig stensättning och 2 domarringar.

Före kristendomens införande för ca 1000 år sedan hade varje gård sin egen begravningsplats. Under den här tiden brändes den döde vanligtvis på ett bål tillsammans med sina ägodelar, mat och annat som kunde behövas i livet efter detta. Askan placerades i en kruka. Själva graven markerades sedan på olika sätt - en större eller mindre hög, en stensättning av olika form eller kanske en rest sten.

Namnet Gudby kan komma av "Godhaby': Det skulle kunna tolkas som att den hedniska prästen, goden, bott här. Det är en fantasieggande tanke. Namnet på byn Tyrved, som ligger norr om Långbackarna, betyder troligen "Törewi': Alltså Törenbornas offerplats. Det gamla namnet på vårt område var "Tören'', eller "Ytra Tör': Yttersta spetsen av det som idag kallas för Södertörn.

I de närliggande byarna Ullevi och Frölunda med sina fornnordiska gudanamn fanns också heliga platser. I Ullevi hade guden Ull sitt vi, alltså sin offerplats och i Frölunda gudinnan Fröja sin lund.

Gravfältet har troligen ursprungligen varit större och sträckt sig in under idrottsplatsens område.

Gravfält - Ullevi backe/Ullevi udd

Gravarna på Ullevi backe och Ullevi udd anlades av befolkningen i en numera försvunnen by. Byn försvann troligen i samband med att jorden skänktes av kyrkoherde Erland Pedersson Bååt till prästgården Sunnerby. Erland Pedersson Bååt var Sorundas sista katolske och förste protestantiske kyrkoherde. Han dog 1558.

Gravfältet på Ullevi backe består av cirka 100 anläggningar. Här finns 23 högar, 1 skeppssättning samt 76 stensättningar. Gravarna kan i huvudsak dateras till yngre järnålder (ca 500 - 1050 e kr).

På Ullevi udd finns cirka 30 fornlämningar, i form av stensättningar och 1 skeppssättning. Här finns också spår av fossila åkrar och förhistoriska boplatsterrasser.

Innan kristendomens införande för cirka 1000 år sedan hade varje by sitt eget gravfält. Under den här tiden brändes den döde vanligtvis på ett bål tillsammans med sina ägodelar, mat och annat som kunde behövas i livet efter detta. Askan placerades i en kruka. Själva graven markerades sedan på olika sätt - en större eller mindre hög, en stensättning av olika form eller kanske en rest sten.

Gravfält - Berga Höjbacken

Berga by är troligen en av Sorundas äldsta byar. Ortnamnet "Berga'' är ett så kallat naturnamn som använts i flera tusen år. Namnet betyder "Byn vid berget (höjden)':

Gravfälten nr 135 och 136 har ursprungligen troligen varit ett enda stort gravfält. I mitten av 1800-talet omtalas att minst 100 gravar blivit förstörda. Det som idag återstår av nr 135 är ca 80 stycken anläggningar - högar, stensättningar och resta stenar. Dessa gravar dateras till äldre och yngre järnålder (ca 500 fkr- 1050 e kr).

På Höjbacken, nr 136, finns tre stycken storhögar, en rund stensättning samt en ovanligt stor treudd med 25 meter långa insvängda sidor. Gravarna på Höjbacken dateras till yngre järnålder (ca 500 - 1050 e kr).

På gravfältet har många generationer av byns invånare blivit begravda. Före kristendomens införande för ca 1000 år sedan hade varje by sitt eget gravfält. Den döde brändes tillsammans med sina ägodelar, mat och annat som kunde behövas i livet efter detta. Askan placerades i en kruka. Själva graven markerades sedan på olika sätt - en större eller mindre hög, en stensättning eller kanske en rest sten.
I öst-västlig riktning över gravfältet 136 leder en väl bevarad hålväg, en rest av det gamla system av rid-och gångvägar som fanns under förhistorisk tid.

Runristningar och gravfält - Blista

Inskrifter i översättning:
Ristningen till vänster: "Agute lät hugga dessa minnesmärken efter Froste, sin broder. Hägvid gjorde stenen:"

Mellersta ristningen: "Kvick och Elev de läto hugga minnesmärket efter Rodger, sin gode fader:"

Ristningen till höger: "Stenfast lät hugga detta minnesmärke efter Sämund, sin fader. Gud hjälpe (själen):"

Det är endast den vänstra ristningen som är signerad men det är troligen runmästaren Hägvid som även ristat de andra två.

Den vänstra ristningen har ett kristet kors. På den högra har man istället valt att avsluta med en bön "Gud hjälpe''. Här finns också en hopslingrad ormfigur.

Ristningen i mitten har varken kors eller bön. Det kan ha varit ristat ett kors på det tomma fältet. Ristningarna, som finns på en sluttande berghäll, är mycket utsatta för vittring genom att regnvatten rinner över dem, och ett eventuellt kors kan ha försvunnit.
Berghällen ligger vid den gamla färdväg som löpte från en hamnplats vid Djursnäs upp genom Sorundabygden. Runhällen måste ha varit en imponerande syn när ristningarna en gång var målade i svart, rött och vitt.

Runorna är vårt äldsta skriftspråk. Under vikingatid började man rista runor i stenar eller berg. Ofta finns ett kristet kors som visar att man övergått till kristendomen. En runsten är ett minnesmärke över en avliden person men är inte en gravsten så som vi menar idag. Den är ett sorts arvsdokument som visar att de efterlevande övertagit den dödes status och egendom.

I backen ovanför runhällen finns ett gravfält bestående av ett 20-tal anläggningar; rösen, högar och stensättningar. Gravfältet kan dateras till äldre järnålder (ca 500 fkr - 550 e kr).
Före kristendomens införande för ca 1000 år sedan hade varje by sitt eget gravfält. Den döde brändes tillsammans med sina ägodelar, mat och annat som kunde behövas i livet efter detta. Askan placerades i en kruka. Själva graven markerades sedan på olika sätt - en större eller mindre hög, en stensättning eller kanske en rest sten.

Sannolikt har gravältet varit begravningsplats för befolkningen i en närliggande nu försvunnen by vid namn Västerby. Eventuellt försvann byn redan under Digerdöden på 1300-talet. Byns marker fördelades sedan mellan de närliggande byarna Blista, Lyngsta och Berga.
Fornlämningsområdets gränser är fastställda av Länsstyrelsen i Stockholms län enligt resolution den 24 november 1944.

Gravfält och vägbank - Styreborg

Vägbank, som troligen anlagts på näset mellan Östra och Västra Styran, redan under järnålder. För att inte helt avstänga seglingsmöjligheterna mellan sjöarna har banken genomskurits av ett vad där ån nu flyter. Kanske är det denna vägbank, som omtalas på den runsten , (SÖ 252), som nu står uppställd nära gården Säby, men som en gång hittades cirka 100 meter sydost om vägbanken. Runstenen har skadats och är svårtolkad, men man anser att den berättar om någon som ”byggt bro”. Troligt är, att en huvudväg gått här under forntiden, från havet i söder upp genom Sorunda och vidare mot mälartrakterna. Söder om vägbanken ligger ett gravfält med en hög och en treudd.

Hällristningsområde - Sundby

På västra sidan av den berghäll som sluttar ner mot åkerkanten finns 10 stycken skepp och 13 skålgropar. Skeppen är 32 - 133 cm långa och skålgroparna 3 - 6 cm i diameter.

Ristningarna är starkt vittrade och 6 av skeppen är mycket otydliga. På hällen finns isräfflor som löper i samma riktning som skeppen och dessa kan ha utnyttjats av ristaren.

Det finns skålgropar på flera berghällar (röda prickar) i området vid Grimsta men många är idag övervuxna med mossa. Mossan är ett bra skydd för hällristningar som annars lätt vittrar när de är utsatta för väder och vind.

I våra trakter har man hittills bara hittat hällristningar i form av bilder på två platser, här och vid Gryt i Ösmo. Skålgropar är däremot ganska vanliga. Dessa kan man hitta inknackade i hällar och flyttblock lite varstans. Skålgroparnas funktion är oklar men man brukar vanligtvis tolka dem som ett slags offergropar. Ibland kallas de för Älvkvarnar.

Hällristningar brukar dateras till bronsålder (ca 1500 - 500 fkr). De påträffas i allmänhet på cirka 15 meters nivå över havet vilket betyder att de låg vid strandkanten när de knackades in.

Fållnäs gård

Gård med medeltida anor. Byggnadsminnesmärke.

Skälsten, Mora

Fornborg.

Vårdkase, röse - Vårdberget

På Vårdberget står en av landets sista autentiska vårdkasar. Från platsen har man en vidsträckt utsikt över Himmerfjärden och farleden in till Södertälje och vidare in i Mälaren. Det var denna vattenled som ledde in till den viktiga handelsstaden Birka som anlades under 700-talet e kr. Här seglade vikingaflottor och handelsmän från den då kända världen förbi. Idag trafikeras farleden av handelsfartyg med last som ska in och ut ur Mälaren.

Åtminstone från tidig medeltid fanns ett bevakningssystem av vårdkasar runt landets kuster. Kasarna placerades på höga berg så att siktlinjen var fri mellan dem. Det var bönderna i trakten som skulle hålla vakt vid kasen, varje dag året om. Om fienden nalkades tändes kasarna i en lång kedja.

I de gamla landskapslagarna från 1200-talet skrivs det om bötesvakt och vad som hände med den som misskötte sin syssla. Denna vakthållningsplikt fanns kvar långt fram i tiden. År 1714 blev Lars Stefansson i Lyngsta by instämd till häradstinget för att han försummat sin vakt vid kasen. Han dömdes till 3 riksdaler silvermynt i böter, en nog så kännbar summa.
Att platsen sedan gammalt använts som utkiksplats visar gravröset från bronsålder ( ca 1500 - 500 f kr) som kasen är placerad på. Röset är troligen placerat här som en sorts revirmarkering som visade att trakten innanför redan var bebodd.

Hur länge platsen använts som vårdkasberg är oklart men rimligtvis bör en föregångare till dagens kase ha brunnit här då den danske kungen Kristian I landsteg vid Fituna år 1464 för att tåga mot Stockholm.

År 1719 då ryssarna brände trakten brann vårdkasarna längs våra kuster. Den nuvarande kasen är uppbyggd någon gång efter 1719.

I våra trakter har det funnits två vårdkaslinjer - bägge har sin utgångspunkt i vårdkasen på Landsort, Stockholms skärgårds sydligaste utpost.

Den västliga linjen löpte från Landsort till Vårdberget på Torö och Sandviksberget på Lisö till detta vårdberg för att sedan fortsätta in över Grödinge.

Den östliga linjen utgick även den från Landsort över till Järflotta, Vårdkasberget i nuvarande Nynäshamn och vidare upp mot Västerhaninge.

Det har även funnits vårdkasar på lite olika platser i skärgården, till exempel på Viksten, Mälsten och Muskö. Alla vårdkaslinjer löpte till slut samman på Brunkeberg i Stockholm.

Även om vårdkasarna idag är borta lever platserna kvar i form av smånamn. Namn som Bötet, Vårdberget, Våhlberget, Våhlkast, Vardkast och liknande visar var det tidigare stått en vårdkase.

Kartan visar vårdkasplatser som är kända genom kartor eller äldre skrifter. Alla har inte varit i bruk samtidigt.

Gravfält - Lugnet, Loppkullarna

Gravfältet nr 305 består idag av tre olika områden men har troligtvis tidigare varit ett sammanhängande större gravfält. Det är idag svårt skadat av vägar och bebyggelse.
Gravfältet består av cirka 30 anläggningar i form av stensättningar och resta stenar. Det har funnits två domarringar men dessa är idag skadade genom att stenar tagits därifrån. Gravfältet dateras till äldre järnålder (ca 500 f kr - 400 e kr).

Gravfält nr 314 består av cirka 7 anläggningar i form av högar och stensättningar. Här finns också en boplats. På boplatsen har man genom en provschaktsundersökning hittat en härd, skärvsten och flintavslag.

Gravfältet nr 314 kallas för Loppkullarna. Namnet kommer sig av att folket från norra Sorunda här bytte om från vardagskläder till kyrkkläder innan söndagens gudtjänst. Kläderna var fulla av loppor vilket var vanligt förr i tiden.

Före kristendomens införande för ca 1000 år sedan hade varje by sitt eget gravfält. Den döde brändes tillsammans med sina ägodelar, mat och annat som kunde behövas i livet efter detta. Askan placerades i en kruka. Själva graven markerades sedan på olika sätt - en större eller mindre hög, en stensättning eller kanske en rest sten.

Vägbank och gravfält - Styreborg

Vägbanken har troligen anlagts här på näset mellan Östra och Västra Styran redan under järnålder. För att inte helt stänga av seglingsmöjligheterna mellan sjöarna har banken genomskurits av ett vadställe där ån nu flyter.

Kanske är det denna vägbank som omtalas på den runsten (SÖ 252) som nu står uppställd vid gården Säby. Stenen hittades cirka 100 meter sydost om vägbanken. Runstenen är skadad men man kan i alla fall läsa att någon "byggt bro".

Vägbanken är en del av den gamla färdväg som gått från en hamnplats vid Djursnäs och vidare upp i Sorundabygden.

Söder om vägbanken ligger ett gravfält med en hög och en treudd - en tresidig stensättning med insvängda sidor.

Under den här tiden brändes den döde vanligtvis på ett bål tillsammans med sina ägodelar, mat och annat som kunde behövas i livet efter detta. Askan placerades i en kruka. Själva graven markerades sedan på olika sätt - en större eller mindre hög, en stensättning av olika form eller kanske en rest sten.

Torö

Landsorts fyr

Byggd 1689. Byggnadsminnesmärke.

Lotskyrkogården

Lotskyrkyrkogården har troligen redan från början använts för sjöfarare. Herrhamra hamn var en mycket anlitad hamn och nämns redan år 1300 i den seglingsbeskrivning som finns i kung Valdermarskordebok. Kyrkogården används än idag.

Minnesmärke - Torsvi

Konstnären Johan Axel Gustaf Andersson (efter 1904 Acke) (1859 – 1924) byggde efter egna ritningar 1914 denna villa efter finsk förebild. Villan bevarar den karaktär den erhöll vid uppförandet såväl till planlösning som till den dekorativa utsmyckningen – dekorationsmålningar, inskriptioner samt stucker. De två vasstäckta sjöbodar från 1800-talets första decennier hör till de få i sitt slag som ännu finns bevarade. I den norra boden förvaras en sköteka av österbottnisk typ, som tillhört Zacharias Topelius, Ackes svärfar. Konstnären J A G Ackes villa, byggd 1914.

Flyttblock - Järflotta Valsudden

Den senaste inlandsisen i vårt land varade från omkring 70 000 före Kristus fram till omkring 8000 före Kristus. Isen byggdes på kontinuerligt på den Skandinaviska fjällkedjan och rann ut åt alla håll, dock främst mot söder. Denna mångtusenåriga isflytning över landet hyvlade bergen till rundade former och transporterade stenar och block långa vägar. I sällsynta fall, som här, kunde transporten bli mycket lång. Flyttblocket består av Rappakivigranit, en bergart, som inte finns i fast klyft på närmare håll än Åland. Det är troligt att detta block kommit därifrån. Blockets vikt har uppskattats till cirka 25 ton.

Reveludden

Reveludden blev naturreservat 1966. Före 1934 utgjorde hela Ören med Örudden en enda enhet, nämligen fiskejordbruket Ören (Ör´n, Örn) under Herrhamra. Reveludden och hela den obebodda Örudden var betesmark för boskapen. Det tidigaste belägget för bosättning på Ören är en dopuppgift från 1692.

Ösmo

Brunn - stenåldersboplats

För cirka 4 000 år sedan bosatte sig en grupp människor här på en strand i ytterskärgården. Idag har landhöjningen gjort att boplatsen ligger 28 meter över havsytan. Man ser idag inga synliga rester efter boplatsen.

Människorna tillhörde den gropkeramiska kulturen som fanns längs Östersjöns kuster under yngre stenålder. Kulturen kallas gropkeramisk för att människorna gjorde gropar på sina lerkärl. De livnärde sig i första hand av fiske och jakt på säl. Men de jagade också vildsvin och kronhjort som fanns i skogarna längre inåt land. Troligen flyttade människorna mellan olika boplatser och nyttjade naturresurserna efter säsong.

En liten del av området undersöktes på 1920-talet. Man fann då stora mängder keramik och ben. Benmaterialet, som bevarats väl i den kalkrika marken, bestod huvudsakligen av ben från säl och fisk.

Man hittade också en del redskap av flinta. Flinta finns inte naturligt i dessa trakter. Närmast finns den på Gotland eller i Skåne. Människorna som bodde här hade alltså vida kontakter med folk som bodde långt bort.

Det finns ett tiotal boplatser från den här tiden i området runt Stora Vika. Det visar att tillgången på säl och fisk måste ha varit god.

Den gropkeramiska kulturen försvinner i slutet av stenåldern. Människorna blir mer och mer bofasta och övergår till boskapsskötsel även om man naturligtvis drygade ut kosthållet med fisk långt fram i tiden.

Djursnäs gård

I slutet av 1500-talet låg här tre små torp kallade ”Biskopsgårdarna” och ”Djursnäs”. Dessa gårdar förlänades Helena Magnidotter – sondotter till Gustav Vasa. Hon var gift med Wollmar Yxkull. Dessa startade skapandet av sätesgården Djursnäs på de gamla torpens plats. Efter släkten Yxkull har gården ägts av släkterna Fleming, Duwall, Törnflycht, Hildebrand, König, Löwen med flera. Gården har ett eget spöke, som sägs visa sig ibland. Det är en betjänt, som går omkring utan huvud.

Säby - gravfält, runsten och bondgård

Runsten

Inskrift i översättning:
"...(lät göra denna bro) och resa stenen efter Toke, sin gode broder."

Runstenen som nu står vid Säby är skadad. Den återfanns 1930 under höstplöjning i en åker norr om Säby gård. Stenen visade sig vara identisk med en, sedan mycket länge, försvunnen runsten. Redan på 1600-talet noterades att den hade fallit omkull.

Ytterligare två runstenar har hittats i samma åker. Den så kallade Vanstastenen (SÖ 254) och stenen vid Byggningabacken, fornlämningsnummer 225.

Stenarna har troligen stått vid det vadställe eller vägbank som ledde från en plats norr om Säby över till nuvarande Styreborg. Vadstället var en del av den urgamla färdväg som löpte från en vikingatida hamnplats vid Djursnäs och upp genom Sorundabygden.

Stenen kan vara rest av en syster till Toke. Kvinnorna var mycket aktiva i arbetet med att sprida kristendomen. En viktig del av detta var att bygga broar över sankmarker för att underlätta för människor att ta sig till närmaste kyrka.

Stenen är inte signerad men kan vara ristad av runmästaren Halvdan.

Bondgård

Gamla stugan, som du ser till vänster, är en så kallad parstuga. den är byggd på 1700-talet. Sannolikt hade huset ursprungligen endast en våning men blev tillbyggd på 1800-talet. Stugan visar hur en välbärgad bonde levde på 1700- och 1800-talen.

Namnet Säby byeter "byn vid sjön". Idag finns bara en sjö - Västra Styran - men tidgiare var också Östra Styran en sjö. Den dikades ut i slutet av 1800-talet, men det lyckades inte så väl. Under senare tid har den restaurerats till en fågelsjö.

Den stora mangårdsbyggnaden som de ser rakt framför dig byggdes i början av 1900-talet.

Gravfält

Gravfältet 239 består av 8 stensättningar och 2 resta stenar. I gravfältets södra del står runstenen (SÖ 252).

Gravfältet 469 är ett av kommunens största gravfält med cirka 250 för äldre och yngre järnåldern typiska gravmarkeringarna, (ca 500 fkr - 1050 e kr). Till de äldre formerna hör låga, runda rektangulära och kvadratiska stensättningar, domarringar och resta stenar. Till de yngre hör bland annat högar och treuddar - tresidiga gravar med insvängda sidor.

I gravältets norra del har en grav från romersk järnålder ( ca 0 - 400 e kr) grävts ut. I södra delen är gravfältet skadat genom grustäkt.

Gravfält 470 omfattar cirka 11 anläggningar bestående av 1 rund stensättning, 1 kvadratisk stensättning, 1 domarring samt 8 resta stenar varav 2 är omkullfallna. De resta stenarna har troligen bildat en domarring.

Före kristendomens införande för ca 1000 år sedan hade varje gård sin egen begravningsplats. Under den här tiden brändes den döde vanligtvis på ett bål tillsammans med sina ägodelar, mat
och annat som kunde behövas i livet efter detta. Askan placerades i en kruka. Själva graven markerades sedan på olika sätt - en större eller mindre hög, en stensättning av olika form eller kanske en rest sten.

Byggningsbacken - runsten och gravfält

Inskrift i översättning:
"Vigmar reste denna sten efter Kåre, sin fader, och Tora."
Det avslutande ordparet "och Tora" ska sannolikt förstås som "och Tora efter sin make".

Runstenen påträffades 1969 i åkern framför den plats där stenen nu står. Ungefär på samma plats hade SÖ 252 (Säby) hittats 40 år tidigare. Dessa båda stenar, liksom SÖ 254, som nu står vid Vansta, har ursprungligen markerat ett vadställe eller en vägbank över sankmarken Östra Styran. Vågbanken var en del av den urgamla vägsträckning som löper från en hamnplats vid Djursnäs upp genom Sorundabygden.

Runorna är vårt äldsta skriftspråk. Under vikingatid började man rista runor i stenar eller berg. Ofta finns ett kristet kors som visar att man övergått till kristendomen. En runsten är ett minnesmärke över en avliden person men är inte en gravsten så som vi menar idag. Den är ett sorts arvsdokument som visar att de efterlevande övertagit den dödes status och egendom.

På de tre gravfälten finns sammanlagt cirka 175 anläggningar i form av högar, stensättningar. Vidare finns 1 treudd med 16 meter långa insvängda sidor samt 6 resta stenar. Gravfälten dateras till yngre järnålder (ca 550 - 1050 e kr).

Före kristendomens införande för ca 1000 år sedan hade varje by sitt eget gravfält. Den döde brändes tillsammans med sina ägodelar, mat och annat som kunde behövas i livet efter detta. Askan placerades i en kruka. Själva graven markerades sedan på olika sätt - en större eller mindre hög, en stensättning eller kanske en rest sten.

Vansta gravfält

Gravfält från järnåldern (ca 500 fkr - 1050 e kr) med cirka 90 anläggningar; högar, stensättningar och resta stenar. Dessutom finns minst 3 domarringar.

När fornforskaren Richard Dybeck gjorde en rundresa i trakten under senare delen av 1800-talet påträffade han en runsten (SÖ 253). Hans beskrivning är lite otydlig men troligen stod den i anslutning till detta gravfält. Han ritade av stenen vilket var tur för idag är denna sten försvunnen.

Älgviken - gravfält

Gravfältet 126 består av 20 runda fyllda stensättningar. På gravfältet 122 finns åtta högar samt 16 runda fyllda stensättningar. Båda gravfälten dateras till järnålder (500 före Kristus – 1050 efter Kristus).

Älvby - runstenar och gravfält

Runstenar

Södra stenens översättning: ”Svarthövde och Vidfare och Vibjörn och Anund reste denna sten (efter) faruki, sin fader.”

Norra stenens översättning: ”Färd-Kåre reste denna sten efter Gudbjörn (?), åt sin son.”

Pastor Laurentius Welt i Ösmo rapporterar under andra halvan av 1600-talet att det finns tre stenar med bokstäver. Den tredje stenen är idag försvunnen.

Den södra stenen kan ha ristats av runmästaren Halvdan.

Gravfält

Det ovanligt stora gravfältet innehåller cirka 250 i markytan synliga gravanläggningar från äldre och yngre järnålder (ca 500 fkr - 1050 e kr). Här finns en rad olika sorters gravar i form av högar, runda stensättningar, en rektangulär och en tresidig stensättning, en skeppsättning, fyra domarringar och 26 resta stenar.

Ogesta sätesgård - gravfält

Sätesgård. Väster om gården finns ett gravfält med en rest sten som kallas Oges sten.

Hammersta borgruin

Hammersta ligger i en mycket fornlämningsrik trakt med bland annat två fornborgar, ett flertal gravfält och en runsten i sin närhet. Söder om Hammersta gård ligger den gamla borgruinen efter Hammerstahus från 1300-talet. Ruinen ligger i Häringe-Hammersta naturreservat, cirka 30 meter öster om Muskån. Ån var segelbar till långt fram på 1800-talet. När huset uppfördes på 1300-talet var det ett 13 gånger 18 meter stort stenhus. Idag återstår bara källarvåningen. Det är Skärgårdsstiftelsen som förvaltar naturreservatet och därmed även borgruinen. På Skärgårdsstiftelsens webbsida kan du läsa mer om Hammersta.

och Berga har varit bebodda under mycket lång tid. Totalt finns här minst 150 gravar och det tyder på att man bott här under lång tid. Gravfälten dateras till järnålder, cirka 500 före Kristus-1050 efter Kristus.

Gryt- gravfält, hällristningar och skålgropar

Gravfältet omfattar ett flertal högar och stensättningar från järnålder. Inom området finns också så kallade skålgropar eller älvkvarnar som dateras till bronsålder. Det finns olika meningar om varför skålgroparna kommit till och vad de använts till. Vanligtvis anses de vara offergropar. I dessa offrade man för god årsväxt genom att smörja dem med fett. Det finns etnologiska uppteckningar från början av 1900-talet, som omtalar hur man använde skålgroparna på detta sätt till långt in på 1800-talet. Förutom skålgropar så finns här också ett solkors - en symbol för solen och fruktbarheten. År 1986 upptäcktes hällristningar i bergssluttningen ner mot väg 73. Dessa består bland annat av skepp. Även hällristningar brukar dateras till bronsåldern. Skålgroparna, hällristningarna och skärvstenshögen visar att detta område varit bebott i ett par tusen år

Nyble - före detta komministerboställe

Nyble är känt sedan medeltiden och finns med bland de gårdar som Birger Jarls son hertig Erik testamenterade till Strängnäs domkyrka år 1275.

År 1543 tillhörde gården riksrådet Johan Pedersson Bååt i Fituna, Sorunda socken. Före år 1675 kom den till Djursnäs som ärvdes av Helena Flemming. Helena skänkte Nyble 1682 till Ösmo kyrka och "kappelans bord': alltså som löneförmån till kappelanen, (komministern).

Huset var sedan bostad åt Ösmo komminister fram till år 1911 då denna tjänst flyttades till den nya köpingen Nynäshamn.

Därefter bodde de som arrenderade Nyble gård av kyrkan i huset. När den nya arrendatorsbostaden stod klar 1949-50 flyttade denne tvärs över vägen. Därefter fick Ösmo hembygdsgille hyra det och har det fortfarande som sin hembygdsgård.

Nibble - gravfält

Inom området med idrottsplatsen och motionsslingan finns inte mindre än 8 fornlämningsområden. Slingan går igenom flera av gravfälten.

Det största gravfältet (291) består av cirka 90 anläggningar i form av runda, kvadratiska och rektangulära stensätningar. Det finns också 3 domarringar och 7 resta stenar.

Fornlämning 288 består av 11 stensättningar och 4 resta stenar. Dessa två grav
troligen ursprungligen hört samman. Gravfälten dateras till järnålder ( ca 500 f kr-1050 e kr).

Spritt i området finns ytterligare ett flertal stensättningar, rösen, resta stenar och boplatser.

Före kristendomens införande för ca 1000 år sedan hade varje gård sin egen begravningsplats. Under den här tiden brändes den döde vanligtvis på ett bål tillsammans med sina ägodelar, mat och annat som kunde behövas i livet efter detta. Askan placerades i en kruka. Själva graven markerades sedan på olika sätt - en större eller mindre hög, en stensättning av olika form eller kanske en rest sten.

Ösmo kyrka

Sockenkyrkan uppfördes i flera etapper under medeltiden, och dess äldsta delar anses härstamma från 1100-talet. Under högmedeltiden blev den romanska stenkyrkan för trång och utvidgades mot öster. Från 1300-talets ombyggnadsskede härrör sakristian och troligen även vapenhuset. De smäckra tegelvalven är slagna under 1400-talet och dekorerades vid seklets mitt av Albertus Pictor, en kyrkomålare som varit verksam i kyrkor runt om i Mälardalen. Målningarna i Ösmo har som förebild träsnittsamlingen Biblia Pauperum, ”de fattigas bibel”, ett tyskt bokverk från 1460-talet och återger på ett folkligt sätt bibliska motiv. Kyrkans torn pryddes under 1600-talet av en hög och smal spira, förstörd 1697 genom åsknedslag. Den nuvarande huven byggdes troligen på 1730-talet. Koret, även gravplats för familjen Törnflycht, uppfördes 1716. 1770 vitlimmades kyrkans väggar och valv men de medeltida målningarna togs fram i samband med en restaurering drygt ett hundra år senare.

Bilsta - gravfält

På gravfälten 122 och 126 finns sammanlagt cirka 45 gravar bestående högar och runda stensättningar. Båda gravfälten dateras till järnålder (cirka 500 f kr - 1050 e kr).

Möjligen finns här också rester efter Hässelby, en storgård, som enligt en karta från 1687 låg här fram till sekelskiftet 1200-1300. Denna gård flyttades sedan cirka 4 km mot söder och fick då namnet Nya Näset, vilket sedan blev Nynäs.

Gården flyttades troligen på grund av att landhöjningen vid den här tiden snörpt av Älgvikensj ön från den dåvarande havsviken. Eftersom de flesta människor den här tiden färdades per båt var det viktigt att bo nära vattnet.

Arkeologiska utredningar inför motorvägsbygget har inte gett några spår efter gården Hässelby. Men namnet lever fortfarande kvar genom att åkern norr om bron kallas för Hässelby gärde.

På gravfältet 115 finns drygt 200 anläggningar i form av högar, runda, rektangulära och kvadratiska stensättningar. Det finns också 2 skeppsättningar och 1 treudd. Gravfältet kan dateras till järnålder (ca 500 fkr - 1050 e kr).

På gravfältet 116 finns cirka 60 anläggningar i form av högar och stensättningar. Gravfältet kan dateras till järnålder (ca 500 f kr - 1050 e kr).

I området ligger de gamla byarna Blista och Eneby.

Eneby är idag försvunnet men spåren finns kvar vid nr 624 där man fortfarande kan se rester efter huset. Eneby är känt sedan 1500-talet och har alltid hört till Nynäs gods.

Den blå markeringen på kartan vid Blista utmärker Blista bytomt. Här finns fortfarande bebyggelse även om de gamla husen idag är borta. Blista hörde under medeltiden till biskopen i Strängnäs. I mitten av 1500-talet kom byn till Nynäs gods.

Under förra hälften av 1600-talet bodde frälsefogden på Nynäs gods här. Hans namn var Lars Ericsson Weldt, född i Tyskland 1581. Han flydde från Tyskland på grund av religionsförföljelse och anställdes som fogde på Nynäs av riksrådet Claes Bjelke. Hans son och sonson blev kyrkoherdar i Ösmo.

Djursnäs - herrgård

Djursnäs bestod ursprungligen av tre gårdar. Två av dem kallades Biskopsgården och ett Djursnäs. Under medeltiden hörde de till biskopen i Strängnäs. Troligen kom de att tillhöra biskopen genom testamente någon gång omkring år 1280.

År 1536 drogs de in till kronan av Gustav Vasa. 1590 förlänades de till Helena Magnidotter - sondotter till Gustav Vasa. Hon var gift med översten Wollmar Yxkull. De omvandlade de tidigare gårdarna till sätesgården Djursnäs.

Sonen Wollmar Yxkull tog över gården. Han gifte sig med Helena Flemming som fick Djursnäs i morgongåva. Wollmar dog efter endast fem års äktenskap och Helena gifte om sig med Nils Bååt som ägde Fållnäs. Helena blev snart änka igen men hade nu ett stort godsinnehav. Hon har skänkt predikstolarna både till Ösmo och Sorunda kyrkor.

Gården brändes under rysshärjningarna sommaren 1719. Gården ägdes då av Margareta Törnflycht. Margareta blev av med både Djursnäs och Nynäs gods samt en stor mängd torp. Hon beviljade sina torpare 6 års skattefrihet så att de skulle kunna bygga upp sina torp igen.

Margareta lät inrätta ett gravkor åt släkten Törnflycht i Ösmo kyrka efter mannens död 1713. Under en ståtlig häll ligger hon själv begravd.

I början av 1900-talet bodde Carl Johan AdolfRoos här. Hans syster Anna Maria Roos skrev skolböckerna "Sörgården" och "I Önnemd: Hon skrev också ett antal bekanta barnvisor, bland annat "Blåsippan uti backarna står':

Dagens huvudbyggnad är uppförd på 1820-talet. Fataburen - gårdens gamla skafferi -är från 1700-talet. Högst upp i tornet finns vackra målningar.

Gården har också ett eget spöke som lär visa sig ibland. Det är en betjänt som går omkring med huvudet under armen. Det sägs att han mördades av någon av Y xkullarna.

Gryt - gravfält, skålgropar och boplats

Gravfält 282 omfattar ett flertal högar och stensättningar från järnåldern (ca 500 fkr - 1050 e kr).

Fornlämning 281 utgörs av 3 stensättningar och 1 skärvstenshög. Skärvstenshögar är förhistoriska avfallshögar som brukar innehålla kasserade kokstenar, krukskärvor och måltidsrester, till exempel ben. Skärvstenshögar brukar ligga i anslutning till boplatser.

År 2000, vid arkeologiska undersökningar inför utbyggnaden av väg 73, påträffades en boplats (656). Den är inte närmare undersökt så det går inte att säga från vilken tid den är.

I området finns också så kallade skålgropar eller med ett annat namn älvkvarnar. Dessa runda gropar inknackade i stenblock eller berghällar brukar vara cirka 4 - 5 cm i diameter. Här finns de som är betydligt större. Skålgroparna brukar dateras till bronsålder (ca 1500 - 500 fkr). Det finns olika meningar om varför skålgroparna gjordes och vad de användes till. Vanligtvis anses de vara offergropar. Man offrade för god årsväxt genom att smörja dem med fett.

Under senare tider har man kallat dem för älvkvarnar. Man trodde att älvorna malde sitt mjöl i dem. Men det finns också uppteckningar som berättar om att man använde dem som offergropar långt in på 1800-talet. Man offrade småmynt eller en knappnål och önskade sig något.

Förutom skålgropar så finns här också ett solkors - en symbol för solen och fruktbarheten. Berget i området består till största delen av kalksten vilket gör att det vittrar lätt. Solkorset hittades inom området nr 100 på kartan. Korset går idag inte att återfinna.

I bergssluttningen ner mot väg 73 upptäcktes 1986 hällsristningar i form av skepp, nr 622. Även hällristningar brukar dateras till bronsåldern. När dessa knackades in i berget så var dalgången en del av en havsvik och vattnet gick fram till berget.

I norra delen av gravält 282 står en milsten. Stenen står vid den gamla vägen som löpte mellan Stockholm och Tottnäs. Milstenar skulle placeras ut med ett avstånd av en kvarts mil från varandra. Detta för att de resande skulle veta hur långt det var till nästa värdshus. Värdshusen skulle finnas med en halv mils avstånd. I Gryts by fanns länge ett av dessa värdshus och skjutshåll där man bytte hästar. Därför står det 1/2 på stenen.

Klastorp - gravfält och runsten

Inskrift i översättning:
"Disälv och Inga läto resa denna sten efter Slode, sin fader."

Runorna är vårt äldsta skriftspråk. Under vikingatid började man rista runor i stenar eller berg. Ofta finns ett kristet kors som visar att man övergått till kristendomen. En runsten är ett minnesmärke över en avliden person men är inte en gravsten så som vi menar idag. Den är ett sorts arvsdokument som visar att de efterlevande övertagit den dödes status och egendom.

Det är ovanligt att kvinnor förkommer på runstenarna. Väldigt få kvinnor har låtit resa runstenar och ännu färre har fått en sten rest över sig. De vikingatida arvsreglerna var sådana att bröder ärvde före sina systrar och det är bara då det inte finns någon efterlevande son som man kan få syn på kvinnorna.

Som i detta fall när två systrar reser en sten för att hedra minnet av sin fader Slode. De har ingen bror och troligtvis är även deras mor död, annars hade hon som änka också varit med och rest stenen. Kanske var det extra viktigt för Disälv och Inga att visa omvärlden att de ensamma var arvtagare så att ingen skulle ifrågasätta deras rättigheter.

Stenen står strategiskt placerad vid den urgamla färdväg som löpte från en vikingatida hamnplats vid Djursnäs och upp genom Sorundabygden.

Runstenen står inte på ursprunglig plats. Enligt en teckning, gjord av fornforskaren Richard Dybeck i mitten av 1800-talet, stod stenen uppe på en annan sten.

En sägen berättar om en bonde som tog hem stenen för att ha som spishäll i stugan. Men stenen skramlade så förskräckligt på nätterna så bonden var tvungen att köra tillbaka stenen till sin ursprungliga plats. Därför står den inte längre upprätt utan ligger ner, lutad mot dikeskanten.

I backen ovanför runstenen finns ett gravält med cirka 14 anläggningar bestående av högar och stensättningar. Gravarna dateras till järnåldern (ca 500 fkr -1050 e kr).
Före kristendomens införande för ca 1000 år sedan hade varje by sitt eget gravfält. Den döde
brändes tillsammans med sina ägodelar, mat och annat som kunde behövas i livet efter detta. Askan placerades i en kruka. Själva graven markerades sedan på olika sätt - en större eller
mindre hög, en stensättning eller kanske en rest sten.

Vansta - herrgård

På Vansta gårds ägor fanns fram till 1600-talet en by med fyra gårdar. Byn förlänades till Mattias Biörnclou, en av sin tids mera betydelsefulla personer. Bönderna i byns fyra gårdar fick flytta, oklart vart. Mattias Biörnclou bebyggde gården som säteri.

I slutet av 1600-talet var en ung man anställd som gårdsskrivare på Vansta. Hans namn var Christoffer Polhammar och han skulle komma att bli mycket berömd. Efter studier på Uppsala universitet konstruerade han så småningom bland mycket annat uppfordringsverk för gruvor och Stockholms sluss. Han blev adlad av Karl XII och kallade sig därefter för Polhem. Han brukar kallas för "den svenska mekanikens fader".

Den röda timmerbyggnaden kallas för "Polhemsflygeln': Det sägs att Polhem bodde där när han var anställd på gården.

År 1925 köptes gården av kapten Björn Barkman. Han sålde 1963 Vansta till dåvarande Ösmo kommun. Stora delar av Ösmo tätort är idag byggd på Vanstas gamla marker. Flera av gatunamnen i tätorten minner om personer som ägt Vansta gård - Björnklou, Barkman, Nerman och Toll.

Den nuvarande huvudbyggnaden byggdes 1790. Huvudbyggnaden med tomt är privatägd. Övrig mark ägs av Nynäshamns kommun. En del av denna arrenderas av Sorunda Ridklubb.

Runstenar och runristningar

Berga

"Svärting och Kåre och Gudmund och Skåre och Knut reste denna sten efter Otrygg, sin fader, som föll i Gudves följe:'
Otrygg sägs ha fallit "i Gudves följe': alltså i en härfärd under Gudves ledning. Vem denne Gudve var är oklart. Men han kan vara identisk med en Gudver som fått en egen sten rest efter sig i Spelviks socken i Sörmland (SÖ 166). På den stenen sägs att "Gudver var västerut i England, skiftade (dana)gälden, borgar i Saxland hemsökte han manlig en:'
På 1040-talet härjade vikingar i Saxland (nordvästra Tyskland). Kanske var det då som Otrygg föll.

Men den Gudve som står omnämnd på stenen kan också vara samma Gudve som tillsammans med sina bröder reste en sten över sin fader Baulf i Nälberga i Svärta socken (SÖ 170). Där sägs att fadern" ... var med grekerna och dog med dem vid?:' Gudve ska senare ha deltagit i Ingvar den Vittfarnes resa 1036 - 1041. Både Gudve och Otrygg kan alltså ha fallit med Ingvar.

Av ornamentiken att döma bör runstenen vara huggen av runmästaren Amunde.
Runorna är vårt äldsta skriftspråk. Under vikingatid började man rista runor i stenar eller berg. Ofta finns ett kristet kors som visar att man övergått till kristendomen. En runsten är ett minnesmärke över en avliden person men är inte en gravsten så som vi menar idag. Den är ett sorts arvsdokument som visar att de efterlevande övertagit den dödes status och egendom.

Billsta

Inskrift i översättning:
"Holmger och Stenbjörn de läto hugga (runorna) efter Gudlev, (sin) fader:'

Ristningen, som endast täcker en mindre del av det stora flyttblocket, har ett ganska enkelt utförande. Den upptäcktes på 1850-talet.

Den gamla byvägen som flyttblocket ligger vid har urgamla anor och kan följas genom Sorundabygden ner till en hamnplats vid Djursnäs.

Ristningen är inte signerad men har troligen gjorts av runmästaren Hägvid.

Björsta

"I Anund ... Olev/ och Torsten och Unn, de läto (hugga hällen) efter Tjustulv, sin fa-d er. ,,
Istället för det vanliga kristna korset finns här en starkt sammanflätad ormkropp som dekorativ figur. Ristningen på det jordfästa blocket är skadad av väder och vind.

Ristningen är inte signerad men är troligen ristad av runmästaren Hägvid.

Blista

Inskrifter i översättning: Ristningen till vänster: ”Agute lät hugga dessa minnesmärken efter Froste, sin broder. Hägvid gjorde stenen.” Mellersta ristningen: ”Kvick och Elev de läto hugga minnesmärket efter Rodger, sin gode fader.” Ristningen till höger: ”Stenfast lät hugga detta minnesmärke efter Sämund, sin fader. Gud hjälpe (Själen).” Runristningarna har huggits i fast häll intill en landsväg som sannolikt har urgammal sträckning. De kan dateras till övergångstiden mellan forntid och medeltid, det vill säga senare delen av 1000-talet efter Kristus. Troligen har de utförts av samme man, Hägvid.

Frölunda

Inskrift i översättning:
"Kvick lät hugga denna sten efter Holmfast, sin son."

Flera av inskriftens tecken har en ovanlig form och det kan tyda på att det varit en mindre skicklig runristare som gjort den. Innanför runslingan finns rester efter en bild, troligtvis ett djur. Här finns alltså inget kristet kors.

Runinskriften var känd redan på 1600-talet och nämns i "rannsakningen efter antikviteter': På storskifteskartan över Frölunda år 1772 har lantmätaren också noterat "runor uti berget':

Grödby

Inskrift i översättning:
"Ragge och Saxe och Dynt reste denna sten efter Faste, sin fader:' (SÖ 224)

Ristningen SÖ 225 innehåller några tecken som inte är vanliga runor. Dekoren och tecknen verkar vara utförda i dekorativt syfte. Ristaren har troligen inte ha förstått vad han ristat.

Ristningarnas olika utseende tyder på att de inte utförts samtidigt. Båda stenarna är kända sedan mitten av 1600-talet och står på ursprunglig plats.

Ristningen på sten SÖ 224 kan ha utförts av runmästaren Amunde.

Jursta

Inskrift i översättning:
"Gynna reste denna sten efter Saxe, Halvdans son."

Ristningen är väldigt enkel med ett stiliserat ormhuvud, där ögonen utformats som utväxter på djurets huvud och ett enkelt kors.

Det är en kvinna, Gynna, som rest stenen. Kanske har hon rest den som änka efter Halvdan över sin ende son Saxe.

Runstenen stod fram till år 2001 på sin ursprungliga plats vid landsvägen vid Jursta by. Den flyttades av trafiksäkerhetsskäl.

Klastorp

Inskrift i översättning: ”Disälv och Inga läto resa denna sten efter Slode, sin fader.”

Norr Stutby

Inskrift i översättning:
"Björn och Vibjörn och Ramne och Kättilbjörn reste stenen efter Gerbjörn, sin fader."

Stenen, som troligen står på sin ursprungliga plats, är känd sedan 1600-talet. Stenen saknar den vanliga korssymbolen. Istället finns ett fyrfota djur inristat, förmodligen föreställer det en häst.

Ristningen är inte signerad men det är troligen runmästaren Amunde som gjort den.

Sundby

Inskrift i översättning:
"Rota(?) lät hugga dessa märken efter Gerfast, sin broder, Öbjörns frände. Kors."

Ristningen, som befinner sig på en lodrät bergvägg, inne i en privat trädgård, upptäcktes i början av 1900-talet.

Inskriftens näst sista ord, mag, har översatts med ordet frände. Det är samma ord som våra dagars måg. Men under runsvensk tid hade ordet en vidare betydelse som "ingift manlig släkting': Det kunde alltså även betyda svåger eller svärson.

Namnet Rota är väldigt ovanligt. På stenen finns både ett kors och ordet "kors" inristat.
Ristningen är inte signerad men det kan vara runmästaren Hägvid som gjort den.

Säby

Inskrift i översättning:
" ... (lät göra denna bro) och resa stenen efter Toke, sin gode broder."

Runstenen som nu står vid Säby är skadad. Den återfanns 1930 under höstplöjning
i en åker norr om Säby gård. Stenen visade sig vara identisk med en, sedan mycket länge, försvunnen runsten. Redan på 1600-talet noterades att den hade fallit omkull. Ytterligare två runstenar har hittats i samma åker. Den så kallade Vanstastenen (SÖ 254) och stenen vid Byggningabacken, fornlämningsnummer 225.

Stenen kan vara rest av en syster till Toke. Kvinnorna var mycket aktiva i arbetet med att sprida kristendomen. En viktig del av detta var att bygga "broar" över sankmarker för att underlätta för människor att ta sig till närmaste kyrka.

Stenen är inte signerad men kan vara ristad av runmästaren Halvdan.

Säby byggningsbacken

Inskrift i översättning: ”Vigmar reste denna sten efter Kåre, sin fader, och Tora.” Det avslutande ordparet ”och Tora” skall sannolikt förstås som ”och Tora efter sin make”. Mindre troligt är alternativet ”och efter Tora”. Runstenen påträffades i en åker 1969.

Torp

Inskrift i översättning:
"Kättilbjörn och Torbjörn och Torkel och Farman och Sven reste stenen efter Igelbjörn, sin fader."

Inskriften på SÖ 230 består av en samling runor och runliknande tecken som inte ger någon språklig mening.

De bägge stenarna påträffades 1888 vid plöjningsarbete i närheten av den gamla vägbank som gått över sankmarken Dyarna från kyrkbacken och söderut mot byarna Tibble och Berga. Vägen finns utritad på en karta från 1600-talet där spängerna över de blötaste partierna finns med.

Stenarna har troligen markerat ett äldre vadställe eller en bro. Under 1960-talet plöjdes ytterligare tre runstensfragment upp, rester efter en tredje runsten som också stått vid samma vägbank.

Stenarna fördes till den dåvarande handelsboden här vid Sundsta och ställdes upp i trädgården.

Stenarna är inte signerade men det är troligen runmästaren Amunde som ristat SÖ 229.

Trollsta

Runstenar SÖ 232, SÖ 233, SÖ 234

Inskrift i översättning:
"Frösten och Igul reste stenen efter Torbjörn, sin fader, och Tore efter sin broder:' (SÖ 232)
Inskrift i översättning."

"Gunne och Torfast reste stenen efter Tore, sin fader. Amunde högg:' (SÖ 233)
Inskrift i översättning."

"Ormger och Joger och Juversten de reste (stenen) efter Gunne, sin fader." (SÖ 234)

De tre stenarna var länge försvunna och endast kända genom teckningar från 1600-talet. De har ursprungligen stått i "Trolsta gärde" enligt en karta från början av 1700-talet. Stenarna har senare använts som tröskelstenar eller legat inmurade i husgrunder och hittats varefter hus på gården rivits. I samband med användningen av stenarna har dessa blivit skadade.
Tack vare teckningarna från 1600-talet kan texten lyckligtvis fyllas ut.

Det är endast den mellersta stenen som är signerad av runristaren själv - Amunde.

De tre stenarna har väldigt olika utförande och har troligen tillkommit vid olika tidpunkter.
Stenarna berättar om flera generationers Trollstabor.

Först har två bröder rest en sten efter sin far Torbjörn, vars bror heter Tore. Därefter har Tore fått en sten efter sig av sönerna Gunne och Torfast. Slutligen har även Gunne blivit ihågkommen på en sten av sina tre söner.

Runorna är vårt äldsta skriftspråk. Under vikingatid började man rista runor i stenar eller berg.

Ofta finns ett kristet kors som visar att man övergått till kristendomen. En runsten är ett minnesmärke över en avliden person men är inte en gravsten så som vi menar idag. Den är ett sorts arvsdokument som visar att de efterlevande övertagit den dödes status och egendom.

Runsten SÖ 231

Inskrift i översättning:
" .. ./ristade stenen/efter ... , sin/ gode fader/ ... "

Denna ristning, som är inhuggen i ett stort jordfäst block, är mycket skadad genom att ytan vittrat. Vi kan inte längre tyda skriften helt. Namnen på de eller dem som lät resa stenen liksom på den "gode fadern'' är därför okända.
Runorna är vårt äldsta skriftspråk. Under vikingatid började man rista runor i stenar eller berg. Ofta finns ett kristet kors som visar att man övergått till kristendomen. En runsten är ett minnesmärke över en avliden person men är inte en gravsten så som vi menar idag. Den är ett sorts arvsdokument som visar att de efterlevande övertagit den dödes status och egendom.

Vansta

Inskrift i översättning:
"Sven och Sten reste stenen efter Toste, sin fader, som blev död i Ingvars följe. Och efter Torsten och efter Östen, Alvhilds son."

På denna sten omtalas det största kända vikingatåget österut, nämligen Ingvar den Vittfarnes färd till Särkland cirka 1036 - 1041. Med Särkland menas området kring Kaspiska havet, mer precist det abbesidiska kalifatet, vars huvudstad var Bagdad i nuvarande Irak. Om denna olyckliga vikingaexpedition kan man läsa i den isländska sagan om samme Ingvar. Efter att ha utkämpat flera strider dog de flesta av männen på hemvägen i en smittsam sjukdom.

Det finns ett 30-tal runstenar runt om i Mälarlandskapen som omtalar denna färd. De få som kom hem fick resa runt i bygderna och berätta den sorgliga nyheten för släktingarna.

Här fick Sven och Sten resa en minnessten efter sin fader Toste som tydligen lockats att följa med Ingvar på hans resa. Även Torsten och Östen är döda men det är oklart om de också varit med Ingvar. Det är också oklart om de stod i något släktskapsförhållande till bröderna, likaså vilken roll Alvhild spelade.

Ristningen är osignerad men kan ha ristats av runmästaren Amunde.

Runorna är vårt äldsta skriftspråk. Under vikingatid började man rista runor i stenar eller berg.

Västerby

Inskrift i översättning: ”Gudbjörn och O-… läto resa stenen efter Vidjärv, sin fader.”

Stenen omnämns år 1685 då den beskrivs av Sorundas präst Erland Dryselius. Den återupptäcktes under andra halvan av 1800-talet av fornforskaren Richard Dybeck. Han beskrev att stenen stod på en höglänt plats i närheten av en gammal vägkorsning. Genom grustäkt i slutet av 1800-talet revs stenen omkull och slogs sönder så att det idag endast återstår halva stenen. Resten av stenen är försvunnen.

Texten går dock att rekonstruera med hjälp av tidigare uppteckningar. Innanför runslingan kan man se rester efter en bild, troligen rör det sig om två djur. Däremot finns det ingen korssymbol.

Själva runslingan är mycket speciell med en knut där de två slingorna löper samman och den ovanliga tungan i ormens mun.

Eventuellt är det runmästaren Halvdan som ristat stenen.

Vidby

Inskrift i översättning:"Ubbe låt hugga dessa märken efter Ebjörn, sin broder. Gud hjälpe."

Runhällen ligger intill Vidby gamla bytomt och vetter mot den gamla vägen genom byn. När hällen ristades var den nuvarande Älviken en havsvik. Byn fick namn efter sin placering, "byn vid viken", alltså Vikbyn som med tiden förändrats till Vidby.

På stenen finns både ett kors och en bön. Orden "Gud hjälpe" antyder en förhoppning om att Gud ska hjälpa själen.

Ristningen är inte signerad men är troligen ristad av runmästaren Hägvid.

Runorna är vårt äldsta skriftspråk. Under vikingatid började man rista runor i stenar eller berg.

Ådala

Inskrift i översättning: "Bjarne och Ger läto resa stenen efter Nävbjörn (?), sin fader ... , Gudfinns broder."

Runstenen påträffades 1939 vid en röjning inför byggnaden av ett hus. Stenen sprängdes sönder, men när man upptäckte runorna lagades den och restes 1943 på en plats invid gamla väg 73. Till sin nuvarande plats flyttades den år 2002 för att inte utgöra en trafiksäkerhetsrisk. Var den ursprungligen stått vet man inte.

Den ojämna ristningsytan är på flera ställen skadad och inskriptionens är därmed svår att tyda helt och hållet.

Namnen Bjarne och Ger var ovanliga i våra trakter. Under förhistorisk tid fanns de främst i västskandinavien. Även namnet Nävbjörn är mycket ovanligt.

Runorna är vårt äldsta skriftspråk. Under vikingatid började man rista runor i stenar eller berg.

Älby - norra och södra stenen

Södra stenens inskrift i översättning: ”Svarthövde och Vidfare och Vibjörn och Anund reste denna sten (efter) faruki, sin fader.” Norra stenens inskrift i översättning: ”Färd-Kåre reste denna sten efter Gudbjörn (?), åt sin son.” I närheten av de två stenarna ska det tidigare ha funnits ytterligare en runsten, men den är idag förkommen.

Fördjupning om runor och runornas historia

Runor

Runorna är vårt äldsta skriftspråk. De har funnits i Norden från omkring 200 e kr. Runornas kantiga form tyder på att man från början ristade i ett mjukare material än sten, till exempel trä eller ben. Först i slutet av 900-talet och under 1000-talet börjar man resa runstenar eller rista runor i ett jordfast block. Seden att resa runstenar hör ihop med kristendomens införande i Norden. Det var troligen en ganska turbulent tid där det var viktigt att visa att man övergått till den kristna tron.

Det finns ungefär 2 500 bevarade runinskrifter i Norden från denna period. På de allra flesta finns ett kristet kors eller någon annan hänvisning till att den döde antagit kristendomen. Det kan till exempel stå ”Gud hjälpe (själen)”. Runorna är oftast ristade i en drakslinga. Stenarna har varit målade i klara färger; vitt, rött och svart.

En runsten är ett minnesmärke efter en avliden person men det är inte en gravsten så som vi menar idag. Texten är kortfattad – någon/några reser stenen efter någon som är död. Stenen placerades ofta vid allmänna färdvägar där många kunde se den. Förutom att visa att den döde bekände sig till kristendomen är de en sorts arvsdokument som talar om att de efterlevande övertagit den dödes status och egendom.

Kristendomens intåg i Norden

Kristendomen kom med en helt ny tro på alla människors lika värde och att alla människor hade en odödlig själ. Tidigare kunde man inte göra så mycket för att påverka sitt liv efter döden. Det bästa var att dö i strid, då fick man komma till Odens Valhall. Där fick man strida hela dagarna och på kvällarna dricka mjöd och festa på grisen Särimner. De som inte dog i strid, de gamla och sjuka, barn och kvinnor hamnade i Nifelheim, dödsriket. Där härskade den skrämmande gudinnan Hel. Där ville man helst inte hamna efter döden.

Men kristendomen lärde också ut att själen måste passera skärselden på sin väg mot paradiset. Tiden i skärselden kunde förkortas genom gåvor till kyrkan. De många stenarna med ett kristet kors visar hur viktigt dåtidens människor tyckte att det var att visa att de antagit kristendomen. De efterlevande var medvetna om sitt ansvar för den dödes själ.

Under hednisk tid gjordes ingen skillnad på fria män och kvinnors begravningar. Gravskicket med gravgåvor vittnar om omsorgen om de döda och deras liv i nästa värld. Genom en ståtlig begravning med gravgåvor och kanske en stor hög uppkastad över den döde visade de efterlevande sin status. På den kristna kyrkogården skulle man begravas utan gravgåvor i en oansenlig grav. I en övergångstid, mellan hedniskt gravskick och kristen begravning på kyrkogården kan resandet av en runsten istället fått vara statusmarkören.

Att runstenarna till största delen är resta av män över män komplicerar det hela. Kristendomen lärde ju ut alla människors, även trälarnas, lika värde inför Gud. Om runstenen är en ersättning för det gamla begravningssättet borde det ju rimligtvis finnas lika många stenar resta över kvinnor, vilket det inte gör.

Kristendomen spreds av missionärer, troligen på kungens uppdrag. De reste land och rike runt och spred sin lära. I takt med att allt fler blev kristna så började kyrkor att byggas. Dit skulle de kristna kunna ta sig för att höra mässan, döpa sina barn och begrava sina döda. Det krävde i sin tur att vägnätet behövde byggas ut. Att anlägga väg eller bygga bro över sankmarker blev ett sätt att visa sin fromhet. Ofta nämns också sådant på runstenarna.

Runskriften

Enligt den fornnordiska mytologin var runorna av gudomligt ursprung. Guden Oden hängde sig själv i världsträdet, Yggdrasil, för att uppnå högre visdom. Oden lärde sedan människorna i Midgård hemligheten med runorna. På så sätt blev runorna våra förfäders skrivtecken.

Men riktigt var och hur runskriften uppstod vet man inte. Runorna verkar ha använts av alla germanfolk på kontinenten men kom att utvecklas och överleva längst i Skandinavien.

Den ursprungliga runraden bestod av 24 tecken som indelades i tre grupper med åtta tecken i varje. Runraden brukar kallas för ”futharken” efter de första sex runorna.

Varje runa hade ett namn som började med det ljud som runan betecknade. Till exempel så kallades t-runan ”Tyr” och s-runan ”Sol”. Dessa 24 tecken återgav de germanska språkljuden.

Mot slutet av 700-talet utvecklades språket i Norden till ett samnordiskt språk som utgör grunden för modern svenska, danska, norska, färöriska och isländska. Av dessa nordiska länders nutidsspråk är det isländskan som är mest troget vikingatidens språk. Vid den här tiden gjorde man också en modifiering av skriften. Runornas antal minskade från 24 till 16. Varje runa måste nu användas för att ange två eller flera ljud. Till exempel b och p, t och d, k och g. Dessutom behövde man bara hålla reda på fyra vokalrunor som fick täcka samtliga vokalljud.

Det är den 16-typiga runraden som används på de vikingatida runstenarna.

Runristarna

Hittills känner man till ett hundratal runristare i Uppland men bara ett trettiotal i Sörmland. De mest kända namnen är Balle, Visäter, Halvdan och Öpir. Men de flesta stenarna är osignerade och därför kan det vara svårt att veta vem som verkligen ristat dem.

Det pågår ständigt forskning kring runstenarna. Man försöker datera dem genom att jämföra ornamentik, runformer, textformulering med mera. Man använder också ny teknik, till exempel laser för att analysera huggningsteknik och på så sätt kunna fastställa vem som ristat stenarna.

Det pågår också diskussioner kring vilka som ristade stenarna. Var det någon run- och ristningskunnig person hemma i byn eller fanns det professionella runristare som reste omkring och åtog sig uppdrag?

På senare år har man, genom att använda sig av dessa metoder, vågat sig på att para ihop även osignerade stenar med vissa specifika runristare. När man parar ihop osignerade stenar med en ristare så kallas det för att attribuera och det anges med ett (A). Det råder alltså en viss osäkerhet om det är rätt ristare.

I vår kommun finns endast två stenar som är signerade. Det är SÖ 219 (Blista) som signerats av Hägvid och SÖ 233 (Trollsta) som signerats av Amunde. Han har också signerat en idag försvunnen runsten i Sorunda kyrka (SÖ 215).

Men genom att jämföra de olika stenarna med de signerade, både här och på andra platser har man kunnat para ihop fler stenar med dessa två ristare. Dessutom har man kunnat identifiera ytterligare en person nämligen Halvdan.

Attribuerade till Amunde är följande stenar: SÖ 217 (Berga), SÖ 224 (Grödby), SÖ 229 (Torp), SÖ 254 (Vansta), SÖ 226 (Norr Stutby).

Attribuerade till Hägvid är följande stenar: SÖ 218 (Billsta), SÖ 220 Blista), SÖ 221 (Blista), SÖ 225 (Grödby), SÖ 227 (Sundby), SÖ 248 (Björsta), SÖ 255 (Vidby).

Attribuerade till Halvdan är följande stenar: SÖ 252 (Säby), SÖ 256 (Älby), SÖ 235 (Västerby).

Runristningar i Nynäshamns kommun

I kommunens finns 27 kända ristningar kvar men det har funnits flera. Det vet man genom tidigare uppteckningar och berättelser. Att runstenar försvunnit är inte så konstigt. Under de tusen år som gått sedan de ristades kan de ha fallit omkull, blivit övervuxna med mossa eller flyttade för att användas som byggnadsstenar. En runsten var ju redan tillhuggen och perfekt att placera i en grund eller som brofundament till exempel.

En del runstenar har också flyttats in i kyrkor och murats in i väggen och därmed ”försvunnit”.

I början av 1600-talet var vår förste riksantikvarie Johannes Bureus verksam. Han reste runt och letade upp runristningar som han också lät rita av. Därför kan vi idag ofta rekonstruera texten på skadade stenar. Vi har också teckningar av stenar som försvunnit. Även fornforskaren Richard Dybeck som reste runt i trakten under mitten av 1800-talet ritade av ett antal stenar.

För Sorundas del har vi en teckning på en sten som ska finnas under golvet i kyrkan. Texten på den stenen lyder:

”Rolv och Sven reste stenen efter Frösten … och efter Gunnulv, sin broder. Amunde högg runorna.”

Här har vi alltså ytterligare en sten som Amunde har signerat. Det finns också uppgifter om att det funnits en runsten vid Aska. Den slogs sönder i bitar och lades i ett fundament till en bro.

För Ösmos del finns också en uppgift om en runsten i kyrkans vapenhus och en försvunnen sten som stått vid Älby och ytterligare en sten som stått vid Vansta.

Åtminstone 4 stenar i Sorunda och 3 stenar i Ösmo är försvunna sedan 1600-talet.

Ingvar den Vittfarne

Det är en utbredd uppfattning att runstenarna i första hand restes över män som dog utomlands på vikingafärder. Men av de cirka 2 500 runstenar som är från tiden 900 - 1100 e kr är det endast cirka 160 stycken som nämner utlandsfärder.

Det är naturligtvis dessa stenar som är mest spektakulära och som sätter igång fantasin. Till exempel de många så kallade Ingvarsstenarna, varav vi har en i vår kommun (SÖ 253, Vansta). Texten lyder: Sven och Sten reste stenen efter Toste, sin fader, som dog i Ingvars följe, och efter Östen, Alvhilds son”.

Den mest berömda Ingvarsstenen är den som står vid Gripsholms slott i Mariefred, rest över Harald, bror till Ingvar. Den är skriven på vers och lyder

De foro manligen

fjärran efter guld

och österut

gåvo örnen föda.

De dogo söderut

i Särkland.

Om Ingvar berättas i den isländska sagan Ingvar den Vittfarne. Enligt sagan så for Ingvar iväg år 1036 med 30 fullt bemannade skepp. Första anhalten var Gårdarike och furst Jaroslav i Kiev. Enligt den ryska Nestorskrönikan samlade Jaroslav vid denna tid en styrka för att tåga mot nomadfolket petjenegerna. Med bland de stridande på furst Jaroslavs sida fanns varjager, som nordborna kallades i öst. Efter några år for Ingvar och hans män vidare söderut längs Dnepr till Svarta havet. Där seglade/rodde de vidare längs floderna Rioni och Kura. Småningom nådde man Kaspiska havet och det som då kallades Särkland.

Under återfärden mot hemlandet ungefär år 1041 förlorade Ingvar många män i en sjukdom, kanske dysenteri, kanske pest. Även Ingvar dog. Det sägs att endast ett skepp nådde hemlandet igen. De överlevande fick då resa runt i bygderna om meddela de sorgliga nyheterna till de hemmavarande.

Danagäld

Anfallen på England började redan år 980 då kung Ethelred den rådville (978-1016) var kung i England. Den ena vikingahären efter den andra gick till angrepp och för att rädda sig från dem betalade kungen ut allt större summor silver. Detta kallades för ”danagäld” vilket betyder ”skatt åt danskarna”.

Första gången man betalade för att slippa vikingarnas härjningar var år 991. Då betalades 10 000 pund silver ut åt Olov Tryggvasson då han med 93 skepp hotade England. Så fortsatte det med jämna mellanrum fram till år 1018 då den sista gälden betalades ut åt Knut den store.

Totalt betalade England till härjande vikingaflottor ut 97 000 kilo rent silver mellan åren 991 och 1018. Seden att utbetala gäld upphörde i och med att Knut den store blev kung i England.

Silvret fördelade skeppshövdingarna sedan ut till sina män. Att komma hem från ett vikingatåg med silver var ju också något att skryta om vilket man kan se på vissa runstenar. Till exempel på U 344 som står i Orkesta i Uppland. Den är rest av och över en man som hette Ulf och lyder ”Och Ulf har i England tagit tre gälder. Det var den första, som Toste gäldade. Sedan gäldade Torkel. Sedan gäldade Knut.”

Ett annat exempel är ju Gudves sten från Spelviks socken i Södermanland, SÖ 166. ”… Gudve var västerut i England, gäld skiftade han...”

Knut den store

Knut var född cirka 995 i Danmark som son av den danske kungen Sven Tveskägg och hans första hustru Gunhild.

Knut deltog i sin fars vikingatåg till England. År 1015 seglade han själv dit med en stor flotta och stred mot kung Ethelred II. Han lyckades lägga under sig mer och mer land och belägrade bland annat London. Ethelred II dog 1016. Knut besegrade Ethelreds son Edmund Järnsidas trupper i ett slag i Essex. De kom överens om att sluta fred och dela England mellan sig. När Edmund kort därefter dog blev Knut utropad till hela Englands kung. Han befäste sin makt genom at gifta sig med Ethelreds änka Emma av Normandie.

När Knuts äldre broder Harald avled 1018 blev han kung i Danmark. År 1028 besegrade han kung Olav den helige och blev kung även i Norge. Knut dog i England 1035.

På runstenen vid Berga (SÖ 217) som är rest över Otrygg finns namnet Knut på en av hans söner.

Knut är ett ovanligt namn som nästan enbart förekommer inom den danska kungaätten. Otrygg kan ha varit med och stridit under Knut och velat hedra hans minne genom att ge en son namnet Knut. Det bör i så fall ha skett efter Knuts död 1035. Och stenen efter Otrygg är i så fall rest efter detta årtal.

Läs mer:

Jansson, Sven B F. 1977. Runinskrifter i Sverige. Uppsala.

Augustsson, Cecilia. I ormens tecken. Ytstrukturanalys av de sörmländska Ingvarsstenarna. CD-uppsats i laborativ arkeologi 99/00. Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet.

Kitzler Åhfeldt, Laila. 2017. Runristare och mobilitet i Södermanland. Riksantikvarieämbetet.

Budtz, Palle. 1996. Vikingatida runstenar i Sorunda socken. Sorunda hembygdsförening. Solna.

Larsson, Mats G, 1997. Ett ödesdigert vikingatåg: Ingvar den Vittfarnes resa 1036-1041. Stockholm.

"Borttappade" fornlämningar

Under de många tusen år som gått sedan människan började befolka våra trakter och lämna spår efter sig har mycket hänt. Vi har blivit fler och fler, vi har övergett hedendomen och blivit kristna, vi har börjat odla jorden på ett mer storskaligt sätt och så vidare. Det här har lett till att gravfält blivit bortodlade eller att runstenar murats in i kyrkor eller tagits som byggnadsmateriel. Mycket av det våra förfäder lämnade efter sig är idag borta även om det är svårt att tro det när man ser en karta över bevarade fornlämningar i vår kommun.

Utsnitt ur Riksantikvarieämbetets fornlämningskarta.

Ibland har vi sådan tur att någon beskrivit eller avbildat en idag försvunnen fornlämning.

I början av 1600-talet reste vår förste riksantikvarie Johannes Bureus omkring och tecknade av och tolkade en mängd runstenar. Hans teckningar av då kända runstenar i Sorunda och Ösmo är bevarade och är ovärderliga för vår kunskap. Det gäller till exempel den idag försvunna runstenen vid Sorunda kyrka med inskriften ”Rolv och Sven reste stenen efter Frösten … och efter Gunnulv, sin broder. Amunde högg runorna.”

Rannsakningar efter antikviteter

Men den första stora inventeringen av fornminnen i Sverige skedde mellan 1667 och 1693. År 1666 hade Johan Hadorph tillträtt som riksantikvarie. Han utarbetade en rapport om fornminnesvård och kom med förslag på hur viktiga minnen från historisk tid skulle skyddas.

Hela projektet, som kallades ”Rannsakningar efter antikviteter” stöddes av rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie. Under 1600-talets stormaktstid ansågs det viktigt att bevara ”fädernas minnesmärken” för att kunna berätta om rikets långa historia. Dessa minnesmärken höll långsamt på att förstöras.

Hadorphs rapport ledde till ett kungligt brev som skickades ut till ärkebiskopen och biskoparna i landet. Dessa uppmanades att se till att kyrkoherdarna i respektive socken skulle uppteckna de ”antikviteter” som fanns i deras socknar. Med brevet följde instruktioner om vad som skulle upptecknas. Det var borgar, skansar, fornborgar, runstenar, gravhögar och kungars, furstars eller andra förnäma personers gravar. Men också annat som prästerna kunde finna märkvärdigt. Prästernas rapporter skulle skickas in till Antikvitetskollegiet.

Listan utökades så småningom till att också omfatta bland annat offerkällor och gamla böcker som kunde finnas i kyrkorna.

Det mesta av rannsakningarna finns idag bevarade på Kungliga biblioteket i Stockholm. Det omfattar cirka 1 200 socknar i form av handskrivna blad. Materialets innehåll är väldigt blandat. Vissa präster har bara gjort en kortfattad lista medan andra ritat av runstenar och gravhögar med stor inlevelse. Ibland finns också folksägner nedtecknade.

Rannsakningarna finns idag också utgivna i tryck genom Kungl Vitterhetsakademiens försorg.

Rannsakningarna i Sorunda och Ösmo

För våra trakter har prästerna tyvärr inte varit så konstnärliga av sig. Deras rapporter består av listor på runstenar och gravhögar som de kallar jättegravar. Man kan få en del fantasifulla beskrivningar av vad som händer om man besöker en jättegrav. Prästen Erland Dryzelius i Sorunda berättar att det finns en stor hög i Stenby backe där Hinhåle (djävulen) bor. En man vid namn Olof Ersson ifrån Stutby gick dit trots att han blev varnad av folket i Stenby. Det höll på att gå riktigt illa för han blev ”så illa kramat, at han viste intet annat än han skulle döö.”

Dryzelius berättar också att runstenen vid Berga (SÖ 217) hittades liggande i jorden och grävdes upp av en bonde vid namn Anders Larsson.

För Ösmos del berättar prästen Olaus Laurentius Weldt även han om jättegravar och runstenar. Han berättar bland annat att den runsten som ska finnas i kyrkan är ditförd från ett ställe på kyrkbacken. Där ska den ha stått omgiven av stora högar och stenringar. I kyrkan finns också ett antal gamla brev med oläslig text.

Fornforskarna Richard Dybeck, Gustaf Upmark och Erik Brate

Tre andra personer som också betytt mycket för att vi idag vet en del om försvunna fornlämningar är Richard Dybeck, Gustaf Upmark och Erik Brate.

Richard Dybeck, som skrev nationalsången Du gamla, du fria, föddes 1811 och dog 1877. Han var juristen som kom att ägna stora delar av sitt yrkesliv åt att resa runt och teckna av runstenar och andra minnesmärken.

Gustaf Upmark var född 1844 och dog 1900. Han var intendent vid Nationalmuseum och intresserade sig främst för hemslöjd. Han reste runt i Sörmlandssocknarna och nedtecknade sägner och folkminnen.

Erik Brate blev professor vid Uppsala universitet efter att ha studerat forngermaniska språk och sanskrit. Han var en av våra främsta runologer och gav bland annat ut verket Södermanlands runinskrifter 1924, samma år som han dog.

Lantmätaren som arkeolog

En annan källa till försvunna fornlämningar är de kartor som producerats genom flera hundra år. Det är olika sorters kartor över byarna – ägodelningar, storskiftes- och laga skifteskartor med mera.

Ibland har lantmätaren även noterat andra saker än diken, gårdstomter och gärdesgårdar. Sådant som ättebackar, rishopar och runstenar. Här kan nämnas några exempel.

Lantmätaren Jacob Braun som på en ”geometrisk avmätning” av Trollsta by 1725 ritar ut platsen för de runstenar (SÖ 233, 233, 234) som senare försvann och återupptäcktes i husgrunder.

När lantmätaren Gabriel Boding gör storskifte i Frölunda by 1771 markerar han både en ättebacke som idag är försvunnen och runinskriften i berget (SÖ 222). Det är första gången dessa runor observerats. Den försvunna ättebacken är Frölundas gamla gravfält.

Lantmätaren Gabriel Boding gör en ”geometrisk avfattning” av Marsta by år 1767 och samtidigt ritar han in Fållnäs gård. Mitt på gårdsplanen vid Fållnäs syns en rund ring som är rester efter den kastal som en gång stod där och som idag är helt borta. Boding beskriver kastalen med sina gråstensmurar men kallar den för en vikingaborg.

Polhemsleden

Polhemsleden är en vandringsled som slingrar sig mellan Fållnäs gods och Sorunda prästgård. Den väg Christopher Polhem gick varje dag under åtta månaders tid år 1685, för att lära sig latin av Sorundas prost Erland Dryselius. Välkommen att vandra i Polhems fotspår!

Broschyr för utsktift där du kan läsa mer om Christopher Polhem och se karta. Pdf, 1.3 MB.

För mer info, mejla Sorunda Hembygdsförening

Kontakt

Nynäshamns Besökscenter

08-520 737 00
info@nynashamn.se

Besöksadress

Fiskargränd, Nynäshamns Fiskehamn

Länk till karta

Sidan senast ändrad: 2024-02-07

Saknar du något på denna sida?